”Ni kommer alla att dö en gång”, vrålar alkisarna
Måns Wadensjö undersöker alla Östermalms dimensioner
Uppdaterad 2026-02-23 | Publicerad 2026-02-13
”Karlaplanspraktikan” av Måns Wadensjö
Måns Wadensjö hittade redan från start sitt koncept i romanskrivandet. Hans specialitet är att rikta sin ypperliga iakttagelseförmåga mot en väl avgränsad miljö där ett kollektiv av människor hör hemma. Ramarna för hans studier har varit av två slag. I debuten ”Förlossningen” (2009) och förra boken ”Monopolet” (2019) var miljön en arbetsplats: Sjukhuset respektive Systembolaget. I hans nya roman ”Karlaplanspraktikan” är platsen i stället geografiskt utstakad – på liknande sätt som i ”ABC-staden” (2011) och ”Människor i Solna” (2016). Här handlar det, som titlarna avslöjar, om livet i en särskild stadsdel i Stockholm med omnejd.
”Karlaplanspraktikan” är ett storslaget projekt som förutom fältstudier måste ha krävt en hel del forskning i Stockholmiana. Det låter gubbnördigt och är det, men snustorrt blir det inte. Där den store Stockholmsskildraren Per Anders Fogelström på 60-talet göt liv i sin Stad-serie genom att närgånget följa ett antal familjer genom några generationer, väljer Wadensjö en annan väg. Han skapar svävningar i själva berättandet, lite som Magnus Florin (”Cirkulation”) eller Jerker Virdborg (”Cirkelns fyra hörn”). Genom att öppna tid-rummet för det mystiska och livsfilosofiska undgår han saklighetens tristess.
Romanen har en cirkelkomposition och börjar och slutar hos några gubbar som bläddrar i praktverket ”Stockholm sett från himlen” hos frisören. På ett plan har alltså ingenting hänt under bokens 392 sidor – ingen tid har gått. Samtidigt har vi rört oss genom Östermalm i alla dimensioner.
Den som fått låna optiken vet: det finns en stad bakom staden och en värld bakom varje ansikte
Blicken vandrar mellan (och in i) lamellhus, burgna boningar och Fältöverstens konserverade lunchsyltor. Men också ner i markens historiska lager. En gång var Östermalm stadens rurala utmarker: en plats för lantlig varuproduktion snarare än champagneimport. I dag samsas klasserna i stadsrummet. Berättaren iakttar hur Tessinparkens fontän omgärdas av blondfriska solbadare som i sin perfektion liknar gudar och gudinnor, men även av alkisar som insiktsfullt vrålar ”ni kommer alla att dö en gång”. I gryningen gör en avdankad lady sin dagliga räd för att fylla rullväskan från Paul & Friends med pantburkar.
Platserna skapar tillfälliga länkar mellan udda existenser som kommer och försvinner mellan kapitlen. En mänsklig karta av förbindelser dubblerar den rumsliga. Under tiden växlar staden skepnad med ljuset, och Wadensjö fångar det så vackert: ”Vissa nätter är ljuset över husen här så skirt att de inte verkar vara byggda under himlen, utan mitt i den. Andra nätter kan mörkret vara så tätt att husen tycks ha stigit upp ur underjorden, och ännu inte helt beslutat sig för att lämna den.”
Det är lätt att tycka om den här boken, eftersom dess allvetande berättare tycker om platsen och människorna. Han ser bemedlade som medellösa längta bort, komma till fantastiska insikter som sedan vittrar bort, och gå i små cirklar. Tröstande skriver han: ”Det är inget att oroa sig för”, ”Det är inget att fästa sig vid”. Jag kommer att tänka på de tjuvlyssnande änglarna i ”Himmel över Berlin”.
Bokens uppdelning i mycket korta kapitel och omotiverade delar lyckas nästan, men inte helt, dölja att den är onödigt lång. Allt bara pågår och läsningen blir stundom disträ. Som för att ruska om låter författaren plötsligt Gud hålla till i en kontorslokal i Fältöversten eller en översvämning från framtiden höja vattnet upp till husens tak – innan allt strax återställs till det normala. Men romanen hade vunnit på ett lite kortare format. Dess oändlighet fortsätter ju ändå därute, i kvarteren runt Karlaplan. Den som fått låna optiken vet: det finns en stad bakom staden och en värld bakom varje ansikte.
Cafe Bambino: Kyssas med öppen mun, tjejsnusk & nya ”Wuthering Heights”
