Livets ord påminner om ett töntigt techföretag
Thomas Arnroths porträtt av Ulf Ekman är unikt
Publicerad 2025-12-04
”Livets ord. Del tre – Uppgång och fall” av Thomas Arnroth
Ulf Ekmans förvandling i Thomas Arnroths seriebokstrilogi ”Livets ord” påminner om Walter Whites i ”Breaking bad”. I början framstår han som en präktig glasögonorm, men ju mer verksamheten växer desto tydligare blir maffiabossen inom honom.
Arnroth själv är hans Jesse Pinkman. Länge reporter på Livets ords tidningar, senare chefredaktör och Ekmans högra hand. Han skrev en bok om kristen hårdrock – sedan en bok mot kristen hårdrock när Ekman inte längre ansåg att bandet Jerusalem var ”av Gud”. Han gjorde en musikal mot abort och missionerade i Rumänen efter murens fall. Men i grunden var han en vilsen tonåring som blev alltmer skrämd av Ekmans metoder. Karaktärsmord på Ekman går tretton på dussinet, men det som gör Arnroths böcker unika är att de kommer från högsta våningen i elfenbenstornet.
Varje frikyrka har sin egen innovation. Baptisterna lanserade vuxendopet under 1800-talet, Pingst började med tungotal på 1900-talet. Ekman klampade in som en riskkapitalist i frikyrkovärlden på 80-talet och skar ner teologin till dess bara benknotor: går det bra för dig är du på guds sida, går det dåligt har djävulen grepp om dig. Jag har läst många böcker om frikyrkans förvandling enligt amerikansk modell, men ingen visar så bra som Arnroth hur invasiv denna framgångsteologi var.
På 90-talet passade den som hand i handske i ett sönderfallande Sovjet där ”avreglering” var ledordet. Och i Sverige spreds den genom att unga missionsförbundare och pingstvänner skickades på bibelskola i Uppsala. Medierna, slår det mig, fokuserade på fel sak – huruvida Livets ord var en sekt eller inte. Faktiskt en ganska ointressant fråga. Snarare påminde Livets ord om ett töntigt techföretag, fullt av muppar som låtsades ha roligt när de egentligen exploaterades av en despotisk vd. I slutändan letade företagets algoritmer sig in överallt och avdemokratiserade frikyrkovärlden.
Jag blir mäkta imponerad av hur Arnroth utvecklats som serietecknare under böckernas gång. Den första delen som kom 2017 var en omständlig privatbiografi som handlade om hur Arnroth blev frälst på 80-talet. Den kan man i ärlighetens namn vara utan. I den andra delen ändrade berättandet karaktär, blev mer av ett gonzoreportage om Livets ords rätt makalösa expansion. Den tredje och avslutande delen liknar snarare en machiavellisk maktstudie där Ekmans förvandling från huggorm till hydra gestaltas med precision. Samtidigt har Arnroth utvecklat själva tecknandet: från den första bokens irriterande specialeffekter, där karaktärer sträcker ut sig över flera rutor, till ett rappt och effektivt bildflöde.
Ändå är det något som skaver med Arnroths pedagogiska ambitioner. Han vill nämligen inte bara berätta om Livets ords expansion och göra en maktstudie av Ekman – utan också bjuda in till sin egen frälsning. Men trots pedagogisk flåsighet där mötet med Jesus beskrivs som en ”orgasm i skallen”, framstår den som obegriplig. Detta slås jag av när jag läser en annan nyutkommen avfrälsningsberättelse: David Eklind Kloos ”Den väg är bred”. I denna knivskarpa lilla bok försöker Eklind Kloo aldrig släppa in läsaren i sin gudstro – utan ber oss i stället betrakta den utifrån. Till skillnad från Arnroth försöker han heller aldrig poppa till bibelspråket, utan låter det vara strängt som en gammaldags magister. Plötsligt slår det mig att det är just hårdheten som är själva dragningskraften. Frikyrkans budskap om att du inte duger som du är – men är välkommen ändå – kan vara oerhört befriande för någon som plågas av en dunkel skuldkänsla.
Arnroths böcker är en alldeles utmärkt maktstudie som visar hur befälsordningen i Livets ord får KGB att framstå som ett stökigt dagis. Däremot misslyckas dem med det som jag egentligen tror är Arnroths syfte: att förklara varför kyrkan blev så stor.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
