Tonårsmorsans synd lever ännu efter 70 år
Péter Nádas ”Skräckhistorier” är snål med läsarbelöningar
Publicerad 2025-02-11
”Skräckhistorier” av Péter Nádas
Den gammaldags titeln på Péter Nádas nya bok – ”Skräckhistorier” – leder tankarna till ett kråkslott där en inavlad greve dricker ett misstänkt trögflytande rödvin. Det är lite synd. För 1800-talsetiketten kommer göra många läsare besvikna. Dessutom döljer den att Nádas alltid skriver en sorts rysare av modernistiskt slag, där vardagen är det skrämmande.
”Skräckhistorier” utspelar sig i en namnlös by i närheten av Donau. Det kan vara 70-tal, det kan vara senare – men det spelar inte så stor roll: en sorts evig medeltid råder. Hönorna kacklar vid varenda gård, folk tror på häxor och olika sorters himlar för herrskapsfolk och allmoge. I byn bor Teréz som var tonårsmorsa för 70 år sedan och ännu inte har förlåtits sin synd. Róza rensar hennes vinstockar, dräller barn omkring sig, våldtas då och då – men är ändå gladlynt. Vi får även möta en underskön jätte, ett polioskadat mattesnille och en psykologistudent som är olyckligt kär. Som läsare irrar man runt i ett montage av disparata scener som slutar lika tvärt som övergivna stigar i igenslyade skogar.
Som vanligt hos Nádas är sadism och omtanke hopslingrade på märkliga sätt
Péter Nádas böcker kan grovt indelas i två kategorier. Dels de analytiska där han försöker förstå sin uppväxt, sina depressioner och föräldrars grymma öde. Dels de mera riktningslösa som skrivits som malande monologer, fulla av råa känslor. I de förra – med titlar som ”Illuminerade detaljer” och ”Egen död” – betraktas tillvaron i ett skoningslöst ljus och analyseras med Nádas knivskärpa och fram träder hela Ungerns moderna historia. I de senare – exempelvis ”Fotograferingens vackra historia” – går författaren in i ett torftigt talspråk, låter en stor och komplicerad verklighet filtreras genom ett begränsat medvetande. En litterär metod med rötter i William Faulkners ”Stormen och vreden”. Även om jag föredrar den förra kategorin så imponeras jag av hur Nádas använder den senare: man läser med en känsla av att en flod forsar genom ett nålsöga.
”Skräckhistorier”, som tillhör just den senare kategorin, innehåller flera oförglömliga avsnitt. I ett står jätten och kastar en hundvalp i floden gång på gång för att fånga psykologistudentens uppmärksamhet. Hon rusar fram till honom och skäller. Grälet tar dock en oväntad vändning och slutar med att guds existens avhandlas, medan jätten börjar glöda, likt en ”kristus med talfel”. Som vanligt hos Nádas är sadism och omtanke hopslingrade på märkliga sätt. Det är en scen värdig Beckett och även om jag inte förstår vad den fyller för funktion så är jag glad för att den finns.
Dock måste jag erkänna att ”Skräckhistorier” påfrestar även denna tålmodiga läsare. Boken är 466 sidor, hoppar mellan karaktärer utan styckeindelning och är överbelamrad av glädjedödande invektiv som ”din morsfitta”. Nádas har i en intervju berättat att boken baseras på anteckningar han gjorde när han flydde till byn Kisoroszi under Pragvåren 1968 och påverkades av ”olika sorters språk” bland flyktingarna. Gott så, här finns en eskatologisk stämning som går att koppla till den sovjetiska ockupationen. Och visst kan man bitvis njuta av de sömlösa stilövergångarna.
Men lite fler belöningar hade behövts. För att ta sig igenom ”Skräckhistorier” är som att streta i mörker över ett flackt textlandskap. Poängen med de malande monologerna i Nádas tidigare böcker har varit de magiska ögonblick då krocken mellan historiska skeenden och maktlösa individer plötsligt blivit synlig. Här lämnas dock läsaren i mörker och snålblåst. Inte ens ett gotiskt kråkslott i sikte.
Café Bambino: Dokusåpans historia – härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
