Åtta statsministrar, 40 år – och en Lena Mellin
Hon har verkligen varit med om konstiga saker
Publicerad 2025-04-02
”Det nya landet” av Lena Mellin
En gång fastnade Lena Mellin med ansiktet i Helmut Kohls mage.
Hon var på ett EU-toppmöte 1994 och när den tyska förbundskanslern kom gående rusade alla journalister till. Lena Mellin pressades framåt och lyckades inte stanna förrän hans stora mage satte stopp. Där stod hon sedan intryckt i en av världens mäktigaste män utan att kunna röra sig. Tills Carl Bildt kom förbi och började prata med tysken och folkmassan skingrades. Lena Mellin blev fri.
Hon har verkligen varit med om konstiga saker.
Sedan slutet av 1970-talet har Lena Mellin arbetat på Aftonbladet, under många år som samhällschef och politisk kommentator. I boken ”Det nya landet” går hon igenom alla sina statsministrar, från Palme till Kristersson. Tesen är att det är kriserna som format både statsministrar och samhällsutvecklingen. Man får läsa om 500 procents ränta, Estonia, tsunamin, flyktingkrisen och pandemin, bland annat.
Fyrtio år och åtta statsministrar på 268 sidor, det går i ett rasande tempo. Skrivet med kvällstidningskolumnistens flyhänthet, en rolig och lättillgänglig grundkurs i samhällskunskap.
Eller hennes hemliga off the record-middagar med Göran Persson
Allt blandas upp med anekdoter från Lena Mellins reporterliv. Som den gången under Palmes tid när hon skulle övernatta på Harpsund, dörren gick i baklås och SVT:s KG Bergström fick hjälpa henne att klättra ut på en rosenspaljé. Eller när Carl Bildt blev statsminister och hon på hans första arbetsdag klampade rakt in på hans kontor i Rosenbad, en tid då journalister inte stängdes ute från politikernas kanslier på samma sätt som i dag. Eller hennes hemliga off the record-middagar med Göran Persson i statsministerbostaden.
På djupet hinner hon inte med att gå, och ibland hastas det lite väl snabbt genom kriserna för att man ska få någon riktig förståelse för hur de egentligen påverkade landet.
Som bäst är det när vi får ta del av Lena Mellins blick på statsministrarna. Bildt framstår som en kul skvallrare. Persson är intellektuellt spänstig. Löfven en tafatt man som aldrig lyckas förstå sig på politikens villkor. Kristersson får den kanske hårdaste beskrivningen, som en politiker som vänder kappan efter vinden och inte står vid sitt ord.
Fascinerande är det också när Lena Mellin beskriver hur illa Ingvar Carlsson tyckte om Carl Bildt, men att de båda ändå ansträngde sig för att samarbeta när det krävdes.
”Idag är den inställningen närmast en antikvitet”, skriver hon, samtidens politiker vill bara gynna det egna partiet. ”Det spelar ingen roll hur korkat det är i jämförelse med att sätta allmänintresset främst.”
Annars är Lena Mellin inte någon ”det var bättre förr”-person. Hon hyllar den radikala teknikutvecklingen inom journalistiken, liksom EU-samarbetet och Nato-medlemskapet.
”Det nya landet” innehåller gott om skildringar från Lena Mellins unga år som nybliven reporter, snålare med interiörer från hennes tid som riktig makthavare på Sveriges största tidning. Jag hade velat höra Mellins version av Aftonbladets kris under Metoo, eller publiceringarna om Benny Fredriksson som gjordes med henne själv som tillförordnad ansvarig utgivare. Men detta är inga tell all-memoarer.
Mellin avslutar med en lång rad tips till politikerna, med sin oefterhärmliga barskhet. Några av dem lyder: Lev som du lär, skippa ordbajsandet och säg att du inte vet när du inte vet.
Lena Mellin är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras boken av Maggie Strömberg som bevakar politik på Svenska Dagbladet.
