De var stora konstnärer – men hade små egon
Bloomsburygruppen i stor utställning på Nivaagaard
Publicerad 2025-04-02
”Bloomsbury-gruppen. Konsten att leva”, Nivaagaards Malerisamling
”Bloomsbury-gruppen. Konsten att leva”, som visas på Nivaagaards Malerisamling i Nivå är en makalöst fin och unik utställning. Den fokuserar på Vanessa Bell och Virginia Woolf och deras respektive makar – kritikern Clive Bell och författaren Leonard Woolf. Samt även konstnären Duncan Grant, kritikern Roger Fry, ekonomen John Maynard Keynes, kritikern Lytton Strachey och författaren E. M Forster.
Bara att skriva en titel framför varje namn känns fel. De var levande och produktiva skönandar som gavs och skapade materiella möjligheter att tidvis vara trogna sitt geni. Deras mål var snarare att leva sina liv så att inga definitioner av deras identiteter, utifrån grupptillhörighet, kan sättas på vad som är deras väsen; deras inre liv och konstnärlighet.
Numera tycks vi söka frihet via grupptillhörighet; via sexualitet, etnicitet, bakgrund, diagnoser, politisk tillhörighet och så vidare. Vår tid är dessutom per se ytligt performativ (tack för det internet!) och vi manifesterar ibland nästan tvångsmässigt vilka vi är. Hoppas vi på så vis både förstå oss själva och få makt och status? I alla fall skulle Schopenhauer och Nietzsche säga det och jag tror att de har en poäng.
I utställningens katalog skriver Andrea Rygg Karberg, som är chef för Nivaagaards museum, att utställningen ”tematiserar kön och queer-identitet”. Också vid pressvisningen nämner hon dagsaktuell politik angående att Donald Trumps administration nu sett till att det åter bara kan finnas två juridiska kön.
Som jag tolkar Rygg Karberg menar hon att det aldrig bara har funnits två kön och att detta gäng man ställer ut visar det. Visst, men instinktivt tror jag att utsagor om antalet kön eller att inlemma Bloomsbury under vårt hbtqi-paraply vore främmande för dem.
Nästan alla var de homo-, bisexuella eller polyamorösa (livsfarligt i deras tid) men till och med de definitionerna känns snäva. Som om det för dem (inte för samhället, det ska gudarna veta) var enklare än så. De hängav sig åt förälskelse och kärlek, åt libido och tänkande och försökte leva med omsorg om kreativiteten som kraft i sina liv men med respekt för att den kraften också danar världen.
Låter det som att jag har gått vilse i new age? Kanske, och det är härligt. Härligt att gå genom dessa fyra rum på Nivaagaard och se Bloomsbury som hippies; som blomsterbarn med hög IQ som hämtar upp något evigt och skjutsar i gång modernismen med detta eviga som hade kunnat komma från Sapfo.
Väggarna på Nivaagaard har målats med mönster som Vanessa Bell och Duncan Grant skapade för sina väggar. I rummen finns medlemmarnas designföremål; muggar, kistor, skärmar och böcker de formgav på egna förlaget.
Här finns deras ord från brev och texter, deras konst, Grants länge förbjudna tecknade porr (som känns oskuldsfull sedd från Onlyfans-eran) och fotografier av dem och deras platser. Inte bara Bloomsbury-tiden i London finns med i utställningen utan också tiden från gården Charleston i Sussex, dit flera av dem reste under första världskriget för att karlarna skulle kunna arbeta i lantbruket hellre än att bli soldater.
Att vara före sin tid betyder ibland att vara i kontakt med något tidlöst, något urmänskligt, som tar form på nya vis i varje epok. Det är vad jag grubblar över: Grupptillhörighet nu och då. Är det så enkelt som att deras sammanslutning var analog, lokal och materiell? Mer inåtvänd? Medan våra tillhörigheter är mer diffusa och utåtvända?
Woolfs betydelse för litteraturen har knappast sjangserat, tvärtom
Var de fick sin livsfilosofi ifrån var ingen hemlighet: från filosofen G. E Moore och hans idéer om att leva ett liv präglat av omsorg om relationer och sekulär andlighet. Albert Camus hade ett eget begrepp för det: Framsidan och frånsidan. Framsidan hos var och en av oss upptas av det världsliga – ytan som blir till i mötet med världen, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till varat och själen. Frågan blir då, inte minst för de som levde genom världskrigen: Hur behåller man sin frånsida sund i den ofta osunda värld man har plikter mot?
Ett av verken som visas är Vanessa Bells ”Clive Bell med familj” från 1924. Det föreställer hennes make och sönerna Julian och Quentin och dottern Angelica och är målat med stor ömhet. Samma ömhet finns i hennes målning ”Clive Bell och Duncan Grant i vardagsrummet på Charleston”, från samma tid, där de båda männen sitter och samtalar över ett glas av något slag.
Dessa två skildringar (som här kan ses samtidigt och i verkligheten!) hänger ihop på ett typiskt Bloomsbury-vis. Grant, inte Bell, är pappa till Angelica vilket alla inblandade visste. Samtidigt var Keynes Grants stora kärlek, och när Keynes gifter sig med en kvinna 1925 är Grant hans bröllopsmarskalk.
För att vara stora konstnärer måste de ha haft relativt små egon för att gruppen skulle fungera så väl som den ändå gjorde i årtionden. Att lyckas blanda asketiskt vardagsliv dedikerat till skapandet – med hedonism, utan att hemfalla åt sekterism – är ändå imponerande!
Hundra år efter 1920-talet är Bloomsbury fortsatt aktuella. Woolfs betydelse för litteraturen har knappast sjangserat, tvärtom. Jag börjar läsa Sarah Bakewells bok ”Humanisterna” som nyss kommit i svensk översättning och en av de första hon skriver om är E. M Forster. Och Keynes, han talas och talas och talas det om i de amerikanska poddar om ekonomi jag lyssnar på. Samme Keynes som ligger och göttar sig naken i utställningens huvudnummer ”De badande vid dammen” – som Grant målade cirka 1920. Där ligger nakna män och njuter av varandras sällskap en sommardag cirka 1920: En bild av hur man kan ha det på frånsidan, för att klara framsidan.
