Hon wallraffade som städerska i Djursholm
Omöjligt att inte fyllas av helig vrede
Publicerad 2025-03-26
”De livegnas land. Den undre världen som bygger Sverige” av Liza Alexandrova-Zorina
I en snorrik förort till Stockholm hovrar en helikopter med en tuja i sele. Inne i huset har eluttag i marmor just installerats liksom dörrhandtag i rent guld. Mannen som ska flytta in har dessutom byggt en bunker ifall ryssen kommer. Men ryssen är redan där – han sitter på tomten och kallmurar.
Liza Alexandrova-Zorina fick ett stort genomslag med ”Imperiets barn” för några år sedan, där hon wallraffade i det ryskspråkiga skuggsamhället. I ”De livegnas land” fortsätter hon sin granskning av skumraskaffärer på botten – men också på toppen. I uppföljaren har wallraffandet blivit mer avancerat: hon skapar en falsk identitet som städerska i Djursholm, köper en sängplats vid ett illegalt boende i Haninge och ber med nordkaukasiska salafister i skumma danska moskéer. Dessutom besöker hon Spotifygrundaren Daniel Eks skrytbygge.
Stilistiskt är boken ett stort steg framåt. ”De livegnas land” har samma nerv och närvaro som föregångaren, men omständligheten är borta och textens sound är bättre. I varje bil skramlar tomma energiburkar, rökhostan rasslar som en kärvande motor och ”bljad” flyger som spottloskor genom texten. Om ”Imperiets barn” inte riktigt kändes så skitig som den borde vara är det som om ”De livegnas land” dragits hårt längs asfalten och segervisst kastats in i tryckeriet.
I boken träffar Alexandrova-Zorina Artur, en mma-boxare med tandgluggar som läser Tjechov och extraknäcker som fastighetsskötare på ett illegalt hotell. Hon följer med honom i arbetet med att bygga Spotify-grundarens skrytvilla i Djursholm och slås av hur sammankopplad den allra rikaste och den allra fattigaste delen är. Detta är knappast en nyhet i sig, men något som slår mig under läsningen är hur skuggsamhället är som en förvrängd spegelbild av den förmögna delen. Från takterrassen kan allt köpas: städtjänst, polrengöring, läxhjälp och lyxescort.
På botten fungerar kommersen på ett uppochnedvänt sätt: uppehållstillstånd, dödsattest, körkort – till och med content till flyktberättelsen åt Migrationsverket är till salu. Det är kapitalism ovanifrån och kapitalism underifrån – som en golvröta. Ofta slås jag av vilken banal grymhet som präglar livsödena på botten: en man sliter arslet av sig för att hans fru ska kunna muta en läkare att skriva ut insulin hemma i Uzbekistan. Lön får han bara då och då. Ändå förväntar sig arbetsgivarna att han ska vara ”lätt att komma överens med, tyst och inte prata i onödan”. Det var precis så de ryska furstarna i det gamla tsarsamhället ville ha sina livegna.
… under texten glöder klasshatet som en lavaström
”De livegnas land” är inte boken som gör att man förstår systemet bakom skuggsamhället – med underleverantörer i många led, ett arbetsmiljöverk som monterats ner och skyddsombud med kringskuren makt. För det finns andra böcker att läsa: till exempel Elinor Torps bästa bok ”Vi, skuggorna”. Men det Alexandrova-Zorina saknar i analys ersätter hon med indignation över sakernas tillstånd. Samt en sorts icke-egocentrisk närvaro som för mina tankar till George Orwells mästerliga reportage från ett gruvsamhälle: ”Vägen till Wigan Pier”. Allt runtomkring de asylsökande är avskalat och tragiken är stark som rysk vodka.
Dessutom visar Alexandrova-Zorina med skoningslös tydlighet hur dessa svartarbetare drivs i famnen på islamistiska sekter. Flera personer berättar om hur det är mer regel än undantag att bli blåst på lönen. Vänder de sig till facket skickar arbetsgivarna män med ansiktstatueringar och knogjärn. I ett sådant sammanhang erbjuder nordkaukasiska salafister beskyddarverksamhet i utbyte mot att man betalar en liten summa. Sverige har blivit ett drivhus för islamism och nytt för mig var att den hiskeliga sekten Hizb-ut-Tahrir har sitt högkvarter i Sverige. Detta är vidrigt att skriva, men förmodligen är det bara en tidsfråga innan nästa Rakhmat Akilov begår ett terrordåd.
Det är omöjligt att inte fyllas av helig vrede. Framför allt mot människorna som flyttar sina fula häckar med helikoptrar i rika förorter. Nästan samtliga dessa röstar på partier som går till val på att göra det svårt för asylsökande. Vilket leder till att slummen på arbetsmarknaden växer med ”hushållsnära tjänster” som samma mångmiljonärer kan köpa. När de asylsökande som renoverat deras stentrappor och städat hemmen hamnar i klorna på islamistiska sekter är det återigen rikingarna som vill gå längst i repressiva åtgärder – och allt börjar om igen. Alexandrova-Zorina beskriver systemet sakligt, utan starka värdeomdömen. Men under texten glöder klasshatet som en lavaström.
