Trallpunken chockade – med stämda instrument
Boken om Birdnest Records visar att punken fortfarande erbjuder tröst och tidsfördriv
Publicerad 2025-08-05
”Boken om Birdnest Records – från 1982 till framtiden” av Per Granberg
Det sitter två unga punkare vid busshållplatsen. Över ryggen längs den enes läderjacka, mellan nitarna, står det skrivet ASTA KASK med vit färg. Asta Kask bildades 1978, så att säga att bandet hör till den unge punkarens föräldrageneration vore en underdrift. Snarare handlar det om hans farföräldrars generation.
Det är klart att det finns andra subkulturer som har levt vidare och fortsatt att provocera trots att de är lastgamla. Dödsmetall och hiphop till exempel. Men det är ändå något särskilt med punken.
I perioder har punken varit stor, men den har aldrig varit störst. Inte ens under guldåldern fanns det väl en enda högstadieskola där punkarna var i majoritet. Lite av poängen med punk är att vara utstött och missförstådd. Föraktad av jämnåriga, hatad av de vuxna. I generation efter generation.
Det är tveksamt om dagens tonåriga punkare uppfattar att två band som Ebba Grön (bildat 1977) och De lyckliga kompisarna (bildat 1989) tillhörde två helt olika tidsåldrar av punk – för dem måste allting smälta ihop till ett avlägset förflutet som inträffade innan de (och kanske deras föräldrar) var födda.
De första succépunkbanden satte djupa spår i svensk kultur, men var egentligen mycket kortlivade. Grisen skriker lade ner redan 1979, KSMB 1982 och Ebba Grön 1983. Trots det överlevde punken och i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet dök det upp en rad nya band – förutom De Lyckliga Kompisarna till exempel Dia Psalma, Räserbajs och Charta 77.
Många, men inte alla, 90-talspunkband hörde till det som ibland kärvänligt och ibland föraktfullt kallas för trallpunk. Den gick att nynna med i, texterna rimmade (illa) och det hände till och med att instrumenten var stämda. Lite mer lyssnarvänligt för normala människor – och kanske lite mindre punk om man ska vara ortodox. Frisyrerna spretade, men var sällan riktiga tuppkammar.
Det är väl inte säkert att det är just punken som kommer att vända utvecklingen, men den kan behövas som tröst och tidsfördriv i alla fall
En stor del av 90-talspunken gavs ut på det oberoende skivbolaget Birdnest Records. Det är svårt att tänka sig svensk punkhistoria utan Birdnest, som även var med och låg bakom storsäljaren Definitivt 50 spänn – en serie samlingsskivor med de bästa svenska punklåtarna, som kom ut ungefär en gång om året.
Per Granberg som startade och ägde bolaget har nu samlat sina minnen i ”Boken om Birdnest Records”. Det är en högst personlig berättelse och allt är verkligen inte av allmänintresse.
Men det som kan locka – om man nu inte tycker det är spännande med långa listor över alla skivor som Birdnest gav ut – är beskrivningen av punken som något mer än bara en musikstil. Den var också en rörelse.
Det var svårt att spela in skivor, dyrt att trycka dem och krångligt att frakta dem. Birdnest och andra små bolag byggde sina egna studior och distributionskanaler. Det var inte enkelt, men det gick.
Annars är den stora behållningen med boken att den säljs i lite olika paketvarianter tillsammans med nyutgåvor av den bästa musiken från Birdnest. Helt klart värt att lyssna på och flera av Räserbajs låtar känns dagsaktuella.
Behövs punken fortfarande?
”Varför tror du vi låter som vi låter?” frågade KSMB i Tidens Tempo (1980) och svarade i refrängen: ”Det är tidens tempo, och den är rå.”
Ett knappt halvsekel senare avgörs frågan om civilisationens fortsatta existens av en handfull sociopater med fingret på kärnvapenknapparna, om fel gubbe vaknar på dåligt humör kan mänskligheten vara utplånad inom en halvtimme. Det är väl inte säkert att det är just punken som kommer att vända utvecklingen, men den kan behövas som tröst och tidsfördriv i alla fall.
Och den lever vidare i form av band som är helt okej och låter ungefär som Asta Kask – till exempel Borgerlig begravning från Uppsala. 2020-talets punkband är kanske inte störst och inte trendigast, men det är det inte heller meningen att punkband ska vara.
