De underbara kvinnorna har nu blivit ursinniga
Ny sorts svärta i Monika Fagerholms senaste roman
Publicerad 2025-10-14
”Döda trakten/Kvinnor i revolt” av Monika Fagerholm
När Monika Fagerholm skriver sjunger en plats. Hon berättar ofta om våldsamma händelser i små samhällen. Där människornas vägar gång på gång korsas, kopplas och kopplas om. Småstadens väggar av lika delar trygghet och instängdhet reser sig som bortvända dockskåp. Människorna minns det förflutna och de minns varandra. Massor av relationer, massor av tid, är kvar på samma ställe. Det är som om karaktärerna är vandrande tidsmaskiner i varandras blickar. Alla angår alla och allt är överallt på små ställen.
Hon tillhör de verkligt tongivande författarna i samtida skandinavisk litteratur. Både tungt prisad och brett läst. Hon är på samma gång en författarnas författare. Hon driver en egen skrivarskola. Och jag tycker att jag anar sus från hennes språkliga energi hos exempelvis Elin Cullhed, Tove Folkesson och Amanda Svensson.
Hennes trick är att ställa sig en bit ifrån smärtpunkterna när hon skildrar patriarkalt våld. På så sätt spränger hon omedelbart konventionell dramaturgi. ”Vem dödade bambi?” (2019) kretsar kring en gruppvåldtäkt, i en välbärgad villaförort i ett fiktionaliserat Finland. Tiden är 2000-tal, med skarvande bloggerskor och mäklares beslöjande säljsnack. Här finns många sätt att genom språket dribbla med sanningen. Här finns många tunna fasader att upprätthålla. Och Sasha, offret för våldtäkten, är ingen tydlig huvudperson.
Det är ett avstånd som inte handlar om att relativisera. Det är aldrig fråga om att fladdra sig igenom nyanser om vad ett övergrepp egentligen är. Vad för gråzoner man kan hitta i sexualitetens inre mysterier eller yttre, pådyvlade roller. Det är aldrig tvekan om vart romanen riktar sin vrede eller var den har sin lojalitet. För att vara en författare som tycks ha en intuitiv dragning till stilistisk komplikation är Fagerholm påfallande rättfram i sin solidaritet med kvinnoerfarenheten, liksom med sitt klasshat.
Men det handlar, som alltid hos Fagerholm, om att skriva fram en bred bild av ett skeende. Zooma ut så att ett helt system av människor som klättrar och faller, går under och skor sig, blir synligt.
I flera av böckerna föreligger en mordgåta, som placeras på liknande skeva sätt, både centralt och avsides i berättelsen. Svaret på vem som gjorde det lyckas faktiskt aldrig stanna kvar i mitt minne. Varken när jag blivit fullständigt förälskad i böckerna, som i fråga om den tudelade sviten ”Den amerikanska flickan” (2005) och ”Glitterscenen” (2009). Eller när jag mest känt mig irriterad på snårigheterna, som i fallet med den rejält flummiga ”Lola uppochner” (2012).
Romanerna växer sig vilda kring sina våldsamma kärnor. Yvigt och skrymmande. Av Fagerholms mysterier får man människornas solkiga längtan i stället för thrillerns sammanfogande ledtrådar.
Det är inte alltid skönt som i vackert
Augustvinnaren ”Den amerikanska flickan”, om flickorna Sandra och Doris vänskap och kärlek, inleds med orden ”Här börjar musiken.” Det är en inledningsmening som skulle fungera som avstamp för allt Fagerholm skrivit. Inte bara för att hon citerar pop, punk och schlagers som ekande omkväden. Inte heller bara för att hon ofta gestaltar hur populärkulturens melodier och oneliners flyttar in i människor och elektrifierar dem. Men för att Fagerholms vindlande sätt att berätta kräver av läsaren att den följer med i ett musikaliskt flöde. Ett rytmiskt strömmande av associationer, omtagningar och tidshopp. Det är inte alltid skönt som i vackert. Men bär på ett gott krånglande sug. Det svallande bruket av språkliga klichéer och sociala typer får mig att tänka på henne som en finlandssvensk, och betydligt sockrigare, Elfriede Jelinek.
Märkligt nog är denna lyriska prosa sällan ”svår”. Eller: Det gäller att inte göra den så svår. Inte stanna upp och grubbla över hur ditt och datt hänger ihop. Utan följa med. Läsa vidare. Låta de där världarna få fäste i en. Vilket de allt som oftast får. Som bitterljuva, svårglömda drömmar.
Fagerholms musikaliska stil leker med språket. Hennes karaktärer brukar leka med roller. I ”Den amerikanska flickan” sitter Sandra och Doris på botten av en torrlagd inomhuspool. De leker mordutredning bland chiffongsiden och gamla lösnummer av veckotidningen ”Brott ur livet”. I deras vänskap och kärlek sträcker sig leken mot ett stort skapande, en sorts konst. Det är med den tyngden Fagerholm skildrar dem.
Sandra och Doris lek har både drag av det egenmäktigt benämnande av världen som Diva ägnar sig åt, i romanen med samma namn (1998). Men också av cocktailhemmafruarna Rosa och Bellas uppgående i pastellfärgade Hollywooddrömmar, i ”Underbara kvinnor vid vatten” (1994).
Lekandet är laddat. Radikalt och eventuellt farligt. Det kan få människor att passera gränser. Slå sig fria från konventioner. Eller begå övergrepp. Eller bli lämnade ensamma kvar i fantasier som aldrig var. Lekandet förändrar tillvaron. ”Det är ingen lek” viskar plötsligt något inuti Rosa, mitt i 1960-talets semesterparadis. När hon förstår att det lattjande tidsfördrivet med väninnan knuffat henne in i en förälskelse ”som det inte finns en enda bild för.”
Hela världen är en lekplats som vetter mot både extas och vansinne i den gurlesk-feministiska klassikern ”Diva”. Om superflickan med samma namn.
När jag nu läser om den, tjugo år sedan senast, parallellt med att jag slår upp Fagerholms nya roman, slås jag av hur mycket konstnärsmanifest det är över ”Diva”. Flickan i patriarkatet skapar en egen värld när hon tar ton som sanningssägare. Och även den som skriver, vem som helst som skriver, behöver åtminstone en dos av Divas glimrande storhetsvansinne.
Diva har en skrivande mamma, men hon är en litterär sufflör i romanens kulisser. I nya boken ”Döda trakten/Kvinnor i revolt” (2025) centrerar Fagerholm för första gången en skrivande människa. Detta ska utgöra första delen i en planerad trilogi, i vilken Alices skrivande börjar. Jag tänker henne som någon som småförskräckt lockas av ett kompromisslöst konstnärspatos á la Divas. Men som trevar, försöker, är mer bunden vid materiella förutsättningar och verkliga relationer. Som försöker orientera sig i världen, snarare än att skriva den helt ny.
Det är i mitten av 1970-talet och Alice, 18 år, flyttar in hos sin pappa Max. I och med detta byter hon också samhällsklass. Styvmamman Siri porträtteras med en klyftig ambivalens. Å ena sidan är hon en självgod bracka som VILL att hennes yngsta sons favoritbok alltid ska ha varit ”Den lille prinsen.” Å andra sidan är hon en verkligt inspirerande kraft för Alice. Hon förser henne med böcker av Doris Lessing, Sylvia Plath och Adrienne Rich. Hon sätter ord på vad Alice föräldrageneration bär med sig som barn med erfarenhet av krig: ”Allt det där hade flyttat in i oss, maktlösheten inför alltsammans, barnets maktlöshet.”
Naturligtvis sker ett brutalt överfall i berättelsens utkant. Och naturligtvis tecknas en hel småort i sladdrande flöden. Men jag tycker att Fagerholm tecknar en tidsanda med ett nytt slags djup i nya romanen. 1970-talets amerikanska och europeiska paranoia, där vänstermänniskor misstänkliggjordes och belades med yrkesförbud, genomlyses med en förtvivlan jag inte läst i hennes tidigare böcker. I Alices graviterande runt Ulrike Meinhofs öde lyser ett innerligt politiskt raseri.
Den unga, skrivande kvinnan sitter mitt i den förstörda, våldsamma världen. Hon tänker på den begåvade skribenten som i stället valde att ta till vapen, medan hon skriver sin första roman. Hon tänker också på bibliotekarier, vårdare, socialarbetare, städpersonal. På de som ”arbetar i det inre – systemets hjärta.”
Alices process med att skriva sig in i ett intellektuellt och skapande kvinnoliv är det mest intima porträtt av en karaktär jag läst av Fagerholm. Man känner igen sig som Fagerholmläsare i ”Döda trakten/Kvinnor i revolt”. Men lekandet är allvarligare, musikaliteten dovare och de underbara kvinnorna emellanåt ursinniga. Den bultande livshungern har försetts med en ny sorts svärta.
Café Bambino: Leonardo DiCaprio, vänsterpappor & tröga liberaler
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
