Svensk sjukvård är både urusel och väldigt bra
Framtiden är mörk men inte hopplös
Publicerad 2025-09-02
”Åk till akuten” av Fanny Nilsson
Åk till akuten! Titeln på Fanny Nilssons reportagebok om svensk sjukvård är lika skrikigt opoetisk som spot on. För vem har inte stött på det rent hopplösa företaget att boka en simpel läkartid på vårdcentralen och i stället fått rådet: Åk till akuten. Det är, menar Nilsson, något som kännetecknar svensk sjukvård, en första linje som inte fungerar.
Men vad kännetecknar då bra sjukvård? Och hur ligger Sverige till i jämförelse med andra länder? Det är frågor som visar sig vara extremt svåra att svara på. För hur ska man mäta? Vilken variabel är viktigast? Tillgänglighet, kvalitet eller kostnad? Det går helt enkelt inte att maximera samtliga. Och hur viktig är valfrihet? Rättvisa? En bred och allmän basvård? Spetskompetens?
Nilsson tar sig an frågorna genom att resa ut i Europa. Hon intervjuar läkarkollegor, myndighetsföreträdare, patienter och forskare. Hon bjuder på fallbeskrivningar, sammanfattar böcker, artiklar och redogör effektivt för några, som det verkar, kruttorra hälsovårdsdokument. Jag känner stor sympati för Nilssons bok. Den är visserligen ibland aningen rörig. Men ändå: ambitiöst, resonerande och pedagogiskt ställer hon frågor som knappast ges några svar, snarare öppnar hon för komplexiteten. Inte minst är det en bok som vill lära oss något – samt diskutera. Ja, tänker jag flera gånger: inte visste jag att sjukvårdspolitik kunde vara så intressant!
Exempelvis lär den oss följande: Att spansk sjukvård betonar tillgänglighet med vårdcentralsläkare som träffar osannolika femtio patienter per dag. Att Storbritanniens 75 år gamla allmänna sjukvårdsystem, National health service, är alltmer urholkat, som det framställs: kollapsande. Att Nederländerna har ryktet om den bästa sjukvården i världen, med ett uppenbarligen unikt försäkringsbaserat system.
Sverige då? Internationella jämförelser och statistik från SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) visar en kluven bild. Svensk vård är liksom urusel och väldigt bra på en och samma gång. Det negativa: Sverige har EU:s lägsta antal vårdplatser per capita, extremt få IVA-platser (vilket märktes under covidpandemin), dåligt med fasta läkarkontakter och det finns en utbredd känsla hos framför allt de riktigt sjuka och fattigaste patienterna av att inte bli tagna på allvar. Det positiva: Sverige ligger långt framme vad gäller nya behandlingsmetoder och läkemedel. Dessutom bedrivs bra forskning och i vårdapparaten finns en generell hög kunskap.
Svensk vård står inför en mörk men, enligt Nilsson, inte hopplös framtid. Det stora problemet är en stor och tilltagande personalbrist. Med ny forskning infinner sig aldrig tidigare skådade medicinska möjligheter och behandlingar, ofta dyrbara, som håller oss vid liv allt längre. Därtill ger den evidensbaserade medicinens standardiserade vårdprogram och nya stränga riktlinjer upphov till vad som brukar kallas negativ medicin, det vill säga när behandlingar och undersökningar mer är baserade på en rädsla att inte följa direktiv än medicinsk nödvändighet. En norsk studie visade exempelvis att om alla skulle följa de nya ambitiösa blodtrycksriktlinjerna skulle samtliga allmänläkare i hela Norge behöva arbeta med endast blodtryck – och det skulle ändå inte räcka!
… det vill säga att man väljer ut de enklare och friskare och rikare patienterna för att få högre intäkter
Andra stora tidstjuvar för vården är en utbredd överdiagnosticering och övermedikalisering som delvis är en följd av läkemedelsföretagens vinstintresse. Men också de digitala enfrågeklinikerna med fåniga namn såsom Urinkollen, Allergichecken, Borreliakollen och deras tendens till cream skimming, det vill säga att man väljer ut de enklare och friskare och rikare patienterna för att få högre intäkter och lämnar de komplicerade och kostbara fallen till en överbelastad och underbetald allmän sjukvård. Samma sak med de privatbetalda hälsokontrollerna. I en stor rapport på över 250 000 patienter, skriver Nilsson, ”drog forskarna slutsatsen att generella hälsokontroller, vilka ofta innefattar blodprover, sannolikt inte ger någon nytta över huvud taget.” […] Hälsokontroller av välmående reducerar inte död eller sjuklighet, men ökar antalet diagnoser.”
Fanny Nilsson påminner till sist om att evidensbaserad medicin – själva grunden för modern sjukvård – ursprungligen vilade på tre ben: 1) forskning, 2) behandlarens erfarenhet och bedömning, 3) patientens önskemål och värderingar. Men att de sistnämnda två olyckligtvis hamnat i skymundan. Det är just till dessa – behandlarens eget omdöme och respekten för patienternas olikhet – som hon ställer hoppet om en bättre sjukvård i framtiden. Och det gör jag med!
Fanny Nilsson medarbetar på Aftonbladets kultursida. Därför recenseras boken av UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, leg psykolog, psykoanalytiker, poet.
Säsongspremiär: Café Bambino
