Slapp jämförelse mellan Israel och nazisterna
Hedges pepprar sin bok med dunkla paralleller till lebensraum-planen och Babi Jar
Publicerad 2025-08-11
”Ett förväntat folkmord” av Chris Hedges
”Folkmordet är den förutsägbara förlängningen av Israels bosättarkoloniala projekt. Det ligger i den israeliska apartheidstatens DNA. Det var där Israel var förutbestämt att hamna.”
Så formulerar den amerikanske före detta utrikeskorrespondenten och aktivisten Chris Hedges den bärande tanken i sin debattbok om Gazakriget, ”Ett förväntat folkmord”.
Tar man honom på orden kan man lika gärna slå ihop boken. Detta slags ödesmättade efterhandsprofetior lämnar inget utrymme för politik och slumpmässigheter och har därför mycket lite med verkligheten att göra. Historien går inte på räls när den utspelas, det är bara i backspegeln man kan tycka sig se en järnväg.
En mer generös tolkning öppnar däremot för den insikt jag tror att Hedges vill förmedla: kriget i Gaza kan inte frikopplas från ockupationen och bosättarpolitiken. Nya bosättningar byggs årtionde för årtionde oavsett om palestinierna demonstrerar, skjuter raketer, spränger bussar eller förhandlar. Bit för bit växer Israel, bit för bit krymper Palestina. Som FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna, Francesca Albanese, skriver i ett appendix som det tyvärr ofta krävs en examen i folkrätt för att tyda: Gazakriget är ett ”medel för det fullständiga avlägsnandet eller utplåningen av palestinierna från landet”.
Det som nu sker tycks ge dem rätt. Samtidigt som den israeliska regeringen planerar en annektering av Gaza godkänns nya bosättningar också på Västbanken. Det är ”ett strategiskt drag som förhindrar upprättandet av en palestinsk stat som skulle hota Israel”, förklarar försvarsminister Israel Katz. Med bomber och bulldozrar omintetgörs varje försök till en tvåstatslösning.
En annan av Hedges poänger att ta med sig är just att betrakta konflikten som en kamp om territorium. ”Palestinierna vill ha tillbaka sitt land. Efter det kan de tala om fred. Israelerna vill ha fred, men de kräver palestinsk mark”, sammanfattar han.
De försök som ofta görs att framställa blodbadet som en kamp mot antisemitism, som ”självförsvar” mot ”terrorism”, som demokratins krig mot islamismen, eller något annat fördummande motsatspar, är ordmoln som döljer denna grundläggande motsättning mellan ockupanter och ockuperade.
Den goda nyheten är förstås att man kan kompromissa om mark.
Missförstå mig inte, jag hoppas verkligen att Israel med sitt nådlösa bombkrig och utsvältningen av civila nu en gång för alla förlorat omvärldens sympatier
Att Hedges gör nog så välbehövliga iakttagelser innebär inte att boken är något mästerverk. Texterna har tidigare publicerats fristående vilket leder till både upprepningar och språng. Än befinner vi oss hos Primo Levi, än hos propalestinska studenter i USA, än riktas bössan mot lobbyister i USA, än mot sionismen som ideologi.
Det blir inte bättre av att Hedges envisas med att peppra texterna med öppna, men aldrig utvecklade paralleller mellan israelisk och nazitysk politik. Palestinierna betraktas som ”untermenschen”, Israel har en ”lebensraum-plan” och skriken från Gazas ruiner är skriken från Babij Jar.
Kanske får man skriva det på den fullt befogade upprördhetens konto – Gaza liknar ju allt mer ett utrotningskrig. Men hur tänker man när man drar till med dessa slappa jämförelser? Israelerna som nazister, där fick jag till det!
Den bredare världsbild som tonar fram är kolonial: en västvärld förtrycker med vapen i hand de fattiga folken och förbereder sig för massmord på framtidens desperata klimatflyktingar med bombningarna av Gaza som förebild. Mot dem står det globala Syds massor hand i hand med västerländska aktivister, i Hedges fall de studenter som ockuperar sina universitet. ”Historien kommer inte att var snäll mot de flesta av oss. Men den kommer att välsigna och vörda dessa studenter”, skriver han i en vändning som kanske andas mer tröst än realism.
Missförstå mig inte, jag hoppas verkligen att Israel med sitt nådlösa bombkrig och utsvältningen av civila nu en gång för alla förlorat omvärldens sympatier och att de stater som ställt sig på krigsförbrytarregimens sida – den svenska regeringen är en av dem – får betala det politiska priset. Men i den verkliga världen går segrarna allt för ofta vidare medan förlorarna begravs och glöms bort. Israeliska politiker och militärer har ju under amerikanskt beskydd åtnjutit 77 år av straffrihet redan och medan arabländernas ledare nu tittar bort har inte ens Hamas allierade Hizbollah och Iran vågat ingripa i konflikten med någon kraft.
