Skarpt om de skenheliga lusekoftorna i Norge
Allt i vårt grannland dryper av oljepengar
Publicerad 2025-05-22
”Norgeparadoxen” av Lisa Röstlund
Vi använder fel ord om oljan när vi säger att vi är ”beroende” av den. Språkförbistringen kan förefalla bagatellartad, men den får konsekvenser. Beroende antyder att vi kan sluta med oljan hastigt. Den som studerar oljan får en annan bild. I 97 procent av världens samlade produkter (!) flödar den – som råmaterial, bekämpningsmedel, plast – och letar sig in i osannolika varor som tamponger och tofu.
Ett bättre ord för oljan vore att den är det kapitalistiska samhällets ”blodomlopp”. Det fångar vidden av uppgiften att byta ut den. Fossilkapitalet med sina desinformationskampanjer skulle i sin tur kunna liknas vid en demon som med tusen armar felkopplar samhällets gammalmodiga telefonväxel (för att travestera Tranströmer). Aldrig har mänskligheten stått inför en farligare fiende.
Lisa Röstlunds bok ”Norgeparadoxen” utger sig med undertiteln för att vara ”En granskning av det goda landets svarta baksida”. Och visst är det en skarp vidräkning med de skenheliga lusekoftorna. Men lika mycket är det en litterär datortomografi som visar hur förgiftade våra samhällen är av den svarta vätskan. I boken åker Röstlund genom fjordlandskap, besöker oljekonferenser, talar med miljöaktivister, och ju djupare hon kommer i kaninhålet, desto tydligare blir det hur inflätade demonens fingrar är i Norges gröna omställning.
George Orwell skrev en gång att det krävs mycket kol för att göra revolution – eftersom man måste räkna med att det föder en kontrarevolution som också kräver kol. Norge har vrängt denna sanning ut och in och gjort den till icke-ironisk paroll: vi pumpar upp mera olja för att omställningen ska gå snabbare. En konsultrapport framtagen åt regeringen hävdar faktiskt precis det: för varje fat norsk olja minskar utsläppen med 26 kilo, eftersom man använder grön el och har minst spill i världen. Ytterligare en bild som blixtbelyser Norgeparadoxen: det statligt närstående bolaget OneCo skryter med att de ”hjälper företag att växa på ett sätt som är bra både för affärerna och planeten”. I praktiken betyder det att man underhåller både solceller och offshoreanläggningar.
Med glasklar skärpa visar den att inte bara Norge, utan hela världen, behöver en fullskalig blodtransfusion
Norge har trots sin gröna profil mest klimatförnekare per capita i västvärlden efter USA. En amerikansk marinbiolog utbrister häpet att norrmän verkar mindre medvetna om det problematiska med oljeindustrins inblandning i samhället än hans landsmän. Norsk olja sponsrar knattelag, gör reklam i tunnelbanan, finansierar museer och barnkalas hålls gärna hos just oljebolag. Där får småttingarna träna på att veva upp fiktiv olja ur en brunn.
Röstlunds bok innehåller fler häpnadsväckande saker. Till exempel avslöjar hon att statliga Equinor (tidigare Statoil) har 4 000 frackingbrunnar i Appalacherna. En miljöskadlig metod som förbjudits i England, Frankrike och Tyskland – men den gröna norska staten fortsätter glatt. Hon gör också en intervju med Farouk al-Kasim, det irakiska ingenjörssnillet som konstruerade den socialdemokratiska norska oljemodellen. Trots att oljefonden i dag är den mest majestätiska skyddsvall en välfärdsstat någonsin konstruerat – oljan skulle kunna ta slut i morgon och norska pensionärer skulle ändå leva gott i årtionden – är han missmodig och låter som Greta Thunberg när klimatfrågan kommer på tal. Oljeindustrin har vuxit ihop med staten på ett olyckligt sätt. Man väntar sig nästan att han ska börja nynna på proggbandet Blå Tågets klassiker ”Den ena handen vet vad den andra gör”.
”Norgeparadoxen” saknar det sensationella anslaget som präglade Röstlunds förra bok, ”Skogslandet”. Den fick till och med miljömuppar med fritidsintresset ”inventera nyckelbiotoper” att häpna över tillståndet i svensk skog och skogspolitik. Med ”Norgeparadoxen” är det annorlunda. Egentligen vet vi ju alla att vindsnurrorna och elbilarna hos lillkusinen dryper av oljepengar. Fasen, vi har till och med sett ”Lyckolandet” och ”Makten” i SVT och förstår hela komplexiteten – att Norge byggt en genuint bra välfärdsstat för stålarna.
Detta ger ”Norgeparadoxen” en mer melankolisk ton; klar och kall som fjordluft. Mestadels funkar det fint: sällan tänker vi på Norge som tragedi, men Röstlund får oss att göra just det. Jag hade dock gärna varit utan de små rapporterna där författaren bekymrar sig över vännernas flygresor och de egna barnens framtid. Dessa avsnitt ska förstärka bokens existentiella anslag, men får det att framstå som om Röstlund tvivlar på att grundreportagen har rätt ton. ”Skogslandet” präglades för övrigt av samma problem: generisk text gjorde boken femtio sidor för lång.
Med detta sagt är ”Norgeparadoxen” en utmärkt lektion i hur fossilindustrin fungerar. Med glasklar skärpa visar den att inte bara Norge, utan hela världen, behöver en fullskalig blodtransfusion. Överallt riskerar den gröna omställningen att kapas av oljeindustrin. Som klimatforskaren Kevin Andersson påpekar i slutet av boken är dock Norge unikt lämpat att visa vägen: oljefonden skapades just för att skydda välfärden när oljan tar slut, och landet har en av de högsta levnadsstandarderna i västvärlden. Kanske är Norge rentav det enda land i världen där det inte skulle bli en ekonomisk katastrof att genomföra en snabb blodtransfusion.
På så sätt slutar Röstlunds bok i en annan, mera hoppfull paradox. Oljepengarna skulle kunna användas till att snabbt bygga ett fossilfritt samhälle från grunden.
