Thomas Tidholm gör lite som han vill med sin dikt

Han kastar ett ben åt hundarna och går vidare

helskärm

”Blandade känslor” av Thomas Tidholm

Dikterna i Thomas Tidholms ”Blandade känslor” är placerade på samma avstånd från läsaren som kaffekoppen är från handen. De rör sig runt vardagliga motiv som regn, loppis, en liten flickas hårspänne. Minnesbilder från ett långt liv beskrivs i likaledes vardagsnära prosalyriska berättelser. Ett liv består av allt detta. Det tuffar på i jämn fart. Jämnmodigt, livserfaret, klokt.

Men jag får inte riktigt ihop det. Varför heter samlingen ”Blandade känslor”? Jag uppfattar inte dikterna som särdeles känslostarka. Blandade känslor, är det mixed feelings det? Som i att hysa två motsatta känslor inför något, samtidigt? Konflikt är nog det sista ordet jag skulle använda för att beskriva Tidholms dikter.

Däremot är de känslor, bilder och minnen som dikten gestaltar ofta generöst blandade med varandra. Jag ser traditionen efter Tomas Tranströmers existentialism i dikten ”I ankomsthallen” och Gunnar Ekelöfs expressionism i ”Det röda om hösten”. Men till skillnad från Tranströmers avgränsade och sammanhållna poetiska bilder flyter Tidholms ut över sidan. Och Ekelöfs skarpa kontrastfärger är i Tidholms dikt utblandade: ”Det blir rödare och rödare / därute, dessutom / gulare och mer genomskinligt. Det kan vara / för varje dag / att ljuset blir gulare / och att allt gult blandas i det röda”. Stundom är det så allmänt och oprecist att jag har svårt att se den poetiska kärnan i det.

Inte för att jag tror att Tidholm bryr sig om det egentligen! I dikten ”Credo”, skriver han att förtydligande, extrem tydlighet, borde vara målet med en dikt. För att i nästa strof skriva att ”skymning, dunkel, dimma” minsann också är bra. ”Låt allt detta vara min poetik”. Som om han ville kasta ett ben åt vakthundarna… Medan en grinig kritiker kalasar på motsägelsen går dikten vidare, ut i en både vag och precis bild av det som nog egentligen är dess ärende: den stora ovissheten, där det är lika lätt att förlägga sitt jag som att tappa bort de få bevis på att man existerar över huvud taget.

Obestämbarheten återkommer även i de dikter som handlar om kärlek. Dikten ”Gå på vägen”, tillägnad hustrun, är en dikt som söker ett svar, men som samtidigt räds det. För att sätta ord på erfarenheten riskerar att överlasta den, och ordet ”[k]ärlek blir då på tok för mycket, medan ’kärlek’ blir hanterligare”. Tidholm fortsätter: ”På det viset är kärlek inget problem, för om ordet är oskadliggjort, är också själva fenomenet harmlöst och kan alltså få förekomma och leva sitt eget liv och det är nog egentligen det bästa, det tycker jag (också)”.

Jag tror att han menar: om kärleken går inget att säga, kanske inte heller om livet. Men det går att säga en hel del om allt det som är kärlekens och livets uttryck och avtryck.