På 90-talet hade detta varit årets sensation
Sinziana Ravini skriver om psykoanalys, BDSM och femme fatales
Publicerad 2025-10-12
”Diagonalt begär” av Sinziana Ravini
Om den svensk-rumänska kritikern, psykoanalytikern och redaktören Sinziana Ravinis debutroman ”Diagonalt begär” hade kommit ut i början av 1990-talet hade den blivit årets sensation. Här finns allt det nya, radikala som präglade de två postmoderna decennierna före millennieskiftet: metalitterära lekar, referenser till och dialog med kanoniserade verk, pastischer, BDSM, psykoanalys, kuriosakabinett, dubbelgångare, bibliotek, hemliga sällskap, flanörpoeter och femme fatales i mystiska storstadsmiljöer. Vi som var med minns hur gestaltning uppfattades som arbetarklassigt, intrig var för pöbeln och realism ett skällsord. På modet var i stället psykoanalytiska frågeställningar, filosofiska resonemang, artificiella karaktärer och långa citat av tyska 1700-talsromantiker. Ut Sara Lidman – in Horace Engdahl!
Ravini bjuder på allt detta och mer därtill. En olyckligt gift kulturkvinna i Paris anlitar en piprökande psykoanalytiker för att få hjälp med att skriva en roman och hitta sitt sanna begär. Som redskap tar hon hjälp av sina kulturella väninnor och uppfinner en libertinsk låtsaskvinna, Madame X, som väninnorna (som hon kallar för sina musor), skickar ut på pikanta uppdrag i de städer och miljöer som var poppis i 90-talets litteratur. Tänk Istanbul, Capri, New York. Slott, kloster, frimurarloger. Piskor, rosor, japanska paviljonger.
Så här kan det låta: ”På väg hem från min Tintomara får jag ett meddelande från hypnotisören som vill träffas igen. När jag några timmar senare ligger naken inför honom på hans svarta, hårda divan på hans mottagning nära Pigalle, tänker jag på Vincent och hans tjugofem otroheter. Kommer han en dag komma upp i Don Giovannis ’Mille e tre’?” I nästa andetag är vi någon helt annanstans och bjuds på helt nya allusioner. Romanen sluter sig hermetiskt bakom den skyddsmur av tecken på exklusivitet, bildning och finkultur som Ravini skriver fram. Syret tar helt slut och fram träder i stället en expresspikaresk genom den franska postmodernismens samtliga schabloner.
Ja, ja säger schabloner, för det som på 80- och 90-talen var nytt och fräscht är i dag gammalt och slitet. Inspiratörer som Yukio Mishima, Georges Bataille, Hélène Cixous och Jean Genet lever kvar men deras teman är delvis passé. Ta det masochistiska begäret efter underkastelse, som Ravini satt i centrum. Det var decenniets stora grej och kom bland annat till uttryck i ”undertexten” i Katarina Frostensons tidstypiska lyrik. Radikalt 1991 – gammal skåpmat i dag.
Ravini fångar dåtidens insikter fint; ”Vissa feminister anser att sadomasochismen reproducerar patriarkala strukturer. Men det vore att frånsäga kvinnorna deras makt och behov av att dominera eller domineras. Alla relationer innehåller mer eller mindre uttalade maktförhållanden.” Så är det. Och med det gick litteraturen vidare från att revoltera mot föregående generationers politiska, folkligt förankrade skrivande till att slå upp dörren för 00-talets queerfeminism och autofiktion. Att köra exakt samma sak i repris år 2025 funkar därför inte. De litterära och stilistiska grepp romanen recyclar har förlorat sin kraft och Sinziana Ravinis generösa, sprakande festbomb till libertinsk retroroman kommer tyvärr inte bli årets litterära sensation 2025.
Det gör ont att debutera och det är inte ovanligt att författare dämpar sin oro genom kontrollmani över sin text. Lite så är det med ”Diagonalt begär”. Den är konstruerad så den inte blottar så mycket som en fingernagel av sin upphovskvinna. Men bakom alla elaborerade masker och litterära förklädnader bär den likväl fröet till något verkligt bra; en förtvivlad kvinnas skilsmässoroman. Jag önskar Sinziana Ravini håller fast vid det fröet. Med lite kärlek och sol, som Bette Midler sjunger i sin ikoniska 80-talsdänga, kommer det en dag spira till en vacker ros.
Sinziana Ravini är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Boken recenseras därför av Gabriella Håkansson, författare och kritiker i Sydsvenskan
Café Bambino: Leonardo DiCaprio, vänsterpappor & tröga liberaler
Konstpodd: I själva verket
