Dans någonstans i västvärldens skymning
Göteborgsoperans ”In-action” ovanligt ofärdigt dansprogram
Publicerad 2025-10-12
”Cross” av Antonio de Rosa & Mattia Russo
”Spirit willing” av David Raymond & Tiffany Tregarthen
Stående ovationer säger ingenting om kvaliteten på en dansföreställning 2025. Detta måste sägas med anledning av de intensiva publikreaktionerna på Göteborgsoperan vid premiären för programmet In-action, där fyra unga koreografer presenterade två nya verk i samarbete med danskompaniet.
Att hela parketten studsar upp och jublar så fort ridån går ner har blivit standard på svenska premiärer. Det är inte härligt. Det urholkar danskonsten och är oärligt mot det konstnärliga teamet. Snälltolkningen är att folk är svältfödda och saknar jämförelser. Den strängare slutsatsen är att premiärpubliken utgörs av människor som inte kan låta bli att kudda sina kompisar på och bakom scen.
De båda korta styckena är visserligen späckade med kvalitet och dansarna håller världsklass i den moderna genren. Men att bemöta lovande talang med samma entusiasm som exempelvis världsstjärnan Sharon Eyal och hennes geniala ”Ima” här för ett år sedan är orimligt.
Icke desto mindre präglas båda akterna av kompaniets tekniska kunnighet, bångstyriga karisma och vilda skaparglädje.
Första akten bjuder på uruppförandet av ”Cross” – en samhällskritisk koreografi av italienarna Antonio de Rosa och Mattia Russo. Stycket utspelar sig i skymningen, någonstans i västvärlden, i skärningspunkten mellan parkeringsplatsen vid ett varuhus och den suggestiva skogen. Ett tunt men svårforcerat stängsel står emellan kommers och natur. Dansarna gestaltar enkla så väl som komplexa figurer, med och utan ärenden. I skiftande tempo rör de sig fram och åter på den tillåtna ytan – ibland med föremål förknippade med vardagsshopping. Då och då dyker enstaka figurer upp på andra sidan avgränsningen.
Ljudbilden är elektronisk och accentuerar det dystopiska elementet tillsammans med en milt aggressiv ljussättning. Dansarna jobbar med suggestiva arabesker, långa linjer, löpningar och olika tempon i tempot. Var och en befinner sig i sin egen sfär, ibland speglande varandra. Rekvisita svischar förbi; en hatt, en ballong och kundvagnar kontrasterar med eviga symboler som månen, frukten, skogen, och muren (läs stängslet) med elskåpet (läs porten).
Den samtida danskonsten har bland mycket annat i uppgift att ifrågasätta sakers ordning. Det gör det här verket på gränsen till övertydlighet. Koreograferna vill problematisera konsumtionskulturen, slita bort algoritmer och lämna det kortsiktiga levernet till förmån för hållbarhet. Skål för det. Men frågan är om alternativet är ett liv utan kundvagnar, där man (läs kvinnor) typ handlar på marknad, släpar potatissäckar och ägnar resten av dagen åt att laga mat utan el. Svaret är uppenbart, och inte jättespännande.
I stället är det intressantaste med ”Cross” att scenariot också är ett uttryck för varje människas längtan efter sitt autentiska jag. Det laddade stängslet mellan det medvetna, stressade och vardagliga livet på parkeringsplatsen är skört, men ändå starkt åtskiljande från det omedvetna som skogen symboliserar. I denna process gestaltar dansarna en blindgång, med korta ögonblick av kontakt, spegling och genombrott. De visar att mänsklig utveckling är en färskvara och en komplicerad, ständigt pågående färd, i bästa fall framåt.
Efter paus är det dags för ”Spirit willing” av den kanadensiska koreografduon Tiffany Tregarthen och David Raymond, också detta i nära samarbete med dansarna.
Det märks att man har jobbat med kontaktimprovisation. Här finns ett postmodernt element, som skulle kunna förklara valet av kostym: vanlig tröja, enkla byxor, rak kjol, strumpor. Det funkar, men är lätt uttjatat. Att klä dansarna i ”vardagskläder” har förekommit sedan 60-talet och känns idag mest bekvämt.
Med det sagt. Koreograferna älskas av ensemblen och det märks när man ser detta improvisationsbaserade stycke. Man tematiserar motstånd, hinder och gemenskap med outtömlig energi. Dansarna uttrycker en lika naiv som generös kraft, som om de nyss lämnat barndomen. Det är oemotståndligt och lite rörande att uppleva. Till det kommer ljussättningen, som har en fascinerande tromp l’oeil-effekt. Men i stort är ”Spirit willing” ett av de mindre egensinniga verk som Göteborgsoperans kompani uttolkat de senaste åren.
Sammanfattningsvis är programmet ”In-action” ett litet men spännande steg bakåt på en resa där Göteborgsoperans danskompani i det långa loppet ändå rör sig framåt. Kanske är de inne i en junior fas, och så måste det givetvis få vara. Dansare har korta karriärer och en ensemble är en levande varelse som ändrar konturer relativt snabbt. Denna gång bjuder man dessutom in koreografer som också är i början av karriären. Resultatet blir spännande men inte riktigt färdigt.
