Den stridbare Kamel Daoud väcker mitt trots
Hans roman ”Ärret” förbjöds i Algeriet
Publicerad 2026-03-03
”Ärret” av Kamel Dahoud
De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det, sägs det. Kan minnet av forna katastrofer verkligen förse oss med en så unik immunitet?
”Ärret”, den algerisk-franska författaren Kamel Daouds femte roman, som vann 2024 års prestigefyllda Prix Goncourt, finns nu på svenska.
Striden mellan minne och glömska är motorn i berättelsen som har sin bakgrund i inbördeskriget i Algeriet, känt som ”det svarta årtiondet” mellan 1992 och 2002. Väpnade grupper ur Islamiska frälsningsfronten (FIS) drabbade samman med den auktoritära, militärkontrollerade regeringen i en spiral av fasansfullt våld.
Kriget som krävde hundratusentals offer avslutades med omfattande amnesti för de islamistiska rebellerna som lade ner sina vapen. Stadgan för fred och nationell försoning antogs efter en folkomröstning 2005 och kriminaliserade offentliga ”uttalanden, skrifter eller andra handlingar” som rörde konflikten. Med enkla ord lade staten locket på, vände blad och bestämde att ingen någonsin får nämna kriget igen, i en minst sagt radikal hantering av ett nationellt trauma.
Huvudperson i romanen är den unga Aube, inspirerad av en verklig person vars hals skars av under massakern i Had Chekala 1998. Bokens titel syftar på ärret som löper över hennes hals, från ena örat till det andra och som hon själv refererar till som ”leendet”. Aube ger sig av på en strapatsfylld resa till sin hemby för att jorda sina fragmenterade minnen i en fysisk verklighet, allt under en flödande monolog riktad till barnet hon bär på. Resan blir en odyssé genom Algeriets svarta hemlighet och författarens vrede över den officiellt påbjudna glömskan, det religiösa hyckleriet och kvinnoförtrycket genomsyrar varje andetag i texten.
Daouds rasande engagemang gestaltas i ”Ärret” på ett exalterat språk, som konstant befinner sig i affekt. Översättningen av Ulla Bruncrona är en stilistisk bragd. Men varför dessa jordmassor av metaforer, symboler, troper, omkväden? Dessa laviner av litterära grepp?
”Ärret” förbjöds i Algeriet och Daoud anklagades för att ha använt en ung kvinnas livshistoria utan hennes samtycke. De algeriska myndigheterna har därför utfärdat arresteringsorder mot Daoud.
Det är inte första gången den stridbare romanförfattaren och journalisten Daoud befinner sig i en mediestorm. Hans kommentarer om islam i fransk tv 2014 ledde till att en radikal islamistisk predikant krävde att Daoud skulle avrättas offentligt. Två år senare utsattes Daoud för kritik från franska vänsterintellektuella efter en artikel i Le Monde där han beskrev sexuella övergrepp i Köln på nyårsafton 2015 som ett resultat av en patologisk ”sjukdom gentemot kvinnor, kroppen och begäret” bland icke-assimilerade arabisk-muslimska flyktingar.
Under läsningen drabbas jag av trotsig ambivalens. Självklart har Daoud rätt i sak, även denna gång. Ämnet är angeläget, kunskapen om det algeriska folkets lidande är obestridligt nödvändig för allmänheten. Det är modigt att öppet benämna krigsbrott som staten vill begrava i tystnad.
Men jag undrar om det överlastade språket döljer en brist på originalitet. Tänk om det finns ett värde i att gå vidare som om inget hänt? Daoud avstår från att problematisera.
Jag kravlar därför ut ur texten med en rebellisk tanke: men låt oss glömma då! Det spelar ingen roll hur väl vi vårdar traumans lärdomar, hur många museer vi bygger och hur mycket vi fyller skolornas läroplaner med historiens dyrköpta läxor.
Vi kommer ändå att vara där vi är just nu: i ett stumt mörker, med halsen blottad för nya ärr.
Café Bambino: Moraliska ambitioner, perversa miljardärer & bröllopsinbjudningar
