Enastående bok om att fjärrstyras av patriark
Människosläktet är en lång, trasig väv i Niels Fredrik Dahls roman
Publicerad 2025-01-23
Fars rygg
Den högborgerliga miljö som skildras i Niels Fredrik Dahls roman ”Fars rygg” får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt som inleds med ”Vi är på en fest som inte älskar oss”. I dikten upptäcker berättarjaget att det som förefaller vara ett cocktailparty i själva verket är en växlingsbangård. Människor i smoking står som uppburna kolosser på skenor i dimman. Alla upptagna av vilka soliga länder deras sociala status ska ta dem till. I Dahls roman är bangården inte bara en liknelse: barnen i berättelsen skickas bokstavligen på räls mot privatskolor i Genève och universitet i Oxford. Ingen kommer fram utan köldskador. Hur överlever man ens en högborgerlig barndom utan ptsd?
”Fars rygg” utspelar sig mellan cirka 1926 och 1946 och skildrar relationen mellan Dahls far John och farfar, kallad Domaren. Till en början utspelar den sig i Alexandria där Domaren jobbar på Justitiepalatset och John hemskolas av modern. Men ganska snabbt rör den sig ut i världen dit Domaren kommenderar sonen: bli Scout i Norge, skaffa en utbildning i Schweiz, lär dig arabiska. Utifrån ser Johns liv ut som ett äventyr, men är egentligen mättat med dimma från växlingsbangården. Han fjärrstyrs av en patriark.
”Fars rygg” tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024 och har i norska medier beskrivits som en höjdpunkt i Dahls författarskap. Dessutom har boken fått en eminent översättare i Gun-Britt Sundström. Själv börjar jag läsa den med viss skepsis, eftersom jag alltid haft lite svårt för Dahl. Hans romaner går ofta in i privilegierade losers – ungefär som Bengt Ohlsson i sina böcker – och budskapet är förutsägbart: ”all smärta är smärtsam”. Men till skillnad från Ohlsson är Dahl inte vardagligt sympatisk, utan högstämd. I den förrförra romanen ”Herre”, om den norska romantikens version av Stagnelius, kände jag kväljningar av all hjortrondoftande humanism.
”Fars rygg” fångar mig dock direkt med sina drabbande scener följda av knivskarpa observationer om existentiella tillstånd. Som när Domaren kommenderar en mjölkkur åt John, där tio liter (!) buffelmjölk ska drickas dagligen. Mjölken, har Domaren läst, ska bota tungsinne, men egentligen är det nog Domarens egen melankoli som bearbetas. I sin tur skapad av systematisk misshandel under barndomen från hans stränga far, Majoren. Mjölken som symbol för den ömhet han själv inte fick. Kort därefter gör Dahl en utsökt iakttagelse: John tycktes under hela sin uppväxt leva i ”utkanten av sitt eget liv”. Av detta ärvde Dahl känslan av att inte spela huvudrollen i sitt liv. Plötsligt drabbas jag av svindel: alla orimliga krav vi ställer på våra ungar som kompensation för egna misslyckanden. Pajar vi deras barnbarnsbarn på kuppen?
Samtidigt slår det mig att ”Fars rygg” nog ska läsas tillsammans med Dahls förra bok, ”Mor om natten”. Boken handlade om hur föräldrarnas misslyckade äktenskap resulterade i Dahls alkoholmissbruk. När denna bild kompletteras och fördjupas bakåt i tiden – kanske ända tillbaka till den misshandlande Majoren – uppstår en av de finaste gestaltningarna av hur ensamhet ärvs som vi har i den nordiska litteraturen. Nu blir jag själv högstämd, men det kan inte hjälpas. Lyssna bara på titlarna: ”Mor om natten” och ”Fars rygg”. Det är som om ljuset från stjärnhimlen över Alexandria sjunger ur dem.
Det är faktiskt en helt enastående bok som Dahl har skrivit. Den berättar ingen exceptionell historia om den förljugna borgerligheten som jag först trodde. Inte heller är den kantad av grymma scener. Snarare är det en roman där ett tema växer fram horisontellt, genom upprepning, tills vi som läsare förstår: så här är det för oss alla. Människosläktet är bara en lång, trasig väv. Ingen av oss lever det liv vi synes leva – alla befinner vi oss i exil från det sinnestillstånd vi borde vara i. Det mesta av vår koncentration går till att hantera ensamheten från dag till dag. Traditioner från döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.