Shakespeares sonetter i fascinerande ny tolkning
Intrycken forsar fram i Kenneth Kvarnströms allkonstverk
Publicerad 2026-01-18
”Sonetter” på Göteborgs Stadsteater
I säkert 20 år har trenden bland bekväma scenkonstnärer varit att glufsa i sig klassiskt stoff, skicka med lite naiv samhällskritik och –tadaa! – tro att resultatet blir befriande, omvälvande och tillgängligt för en modern publik. Att bänka sig på Stadsteatern i Göteborg framför Shakespeares sonetter filtrerade genom en samtida lins, hade alltså kunnat betyda genomlidande av ännu en tröttsam, halvpolitisk markering där ursprungsmaterialet massakreras.
Men den här gången heter regissören Kenneth Kvarnström och är konstnär av den gamla stammen. Han är yrkesskicklig och beläst, med en obeveklig dragning till skönhet. Och han uttolkar eviga teman som kärlek, begär och åldrande med gudabenådad egensinnighet, utan bekräftelsebehov.
Kvarnström har som en av våra största koreografer länge gett publiken utsnitt ur ett estetiskt universum, genom olika verk vars tentakler sträckt sig bortom dansen. Med ”Sonetter” vidgar han upplevelsen ytterligare, i samarbete med en liten, tajt ensemble där var och en kommer till sin rätt. Skådespelarna bildar, roar och förhäxar sin publik tillsammans med lutenisten Jonas Nordberg på scen och med visuell inramning av videokonstnären Joonas Tikkanen. Rummet ger utrymme för en fascinerande dramatisering av Shakespeares sonetter – de där korta dikterna som är obestridligt vackra och späckade med symbolik.
Alla medverkande agerar, sjunger och dansar Kvarnströms flödande koreografi. Makalösa Rachel McNamee, som är utlånad från Göteborgsoperans danskompani, står för en av de starkaste scenerna då hennes svartvita gestalt rör sig likt en insekt under metamorfos mot en sepiafärgad fond där konturerna av svarta blomblad förstärker hennes rörelser.
Sånginsatserna måste också nämnas. Här finns inte ett spår av den pratsjungar-sjuka som skådespelare ofta kämpar med. Solon som Philip Zandéns imponerande bidrag känns lika proffsiga som körinsatserna. Röster och språk integreras elegant till en fördjupad helhet där svenska och engelska blandas.
Kenneth Kvarnström står själv för kostymdesignen – antingen nedtonad eller spektakulärt arty. Emil Ljungestigs aerobictrixter i vit kanindräkt, studsande till Prodigys ”Fire Starter” är ett sådant ögonblick (nej, det blir inte ”cringe”). Ett annat är påklädningen av Karin de Frumerie, som förvandlas till elisabetansk matriark i en renässansklänning bestående av bruna kavajer.
Med ”Sonetter” visar Kenneth Kvarnström att han är en av våra smartaste och mest kreativa scenkonstnärer. Intrycken fullständigt forsar fram. Den mindre invändning man kan ha är att de intensiva, snudd på övertända slutsekvenserna hade behövt kortas några minuter.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
