Hon cyklade från LA till New York för att fota
Ruth Orkins och Osnat Ben Dovs utställningar väcker samma frågor
Publicerad 2024-12-14
Hur mycket spelar en konstnärs biografi in i uppfattningen om hens verk? Eller dramatiska händelser kring verken? Jag tvingas fundera på det inför två aktuella, sinsemellan olika, fotoutställningar som nyss öppnat.
Den amerikanska fotografen Ruth Orkin (1921–1985) fick en kamera i present redan som barn. När hon är 17 år cyklar hon från hemstaden LA till New York och världsutställningen där 1939. På vägen fotograferar hon. Kameran blir ett sätt att ta kontakt, och hon tycks vilja skildra allt.
Att fotografera är ett sätt att stoppa tiden, det måste denna 17-åring ha känt. Senare i livet reser hon, mycket och intensivt. Hon gör bildserier för de stora fototidningarna, skapar ”Don’t be afraid to travel alone”, särskilt riktad till kvinnor. På Kulturhusets utställning med ett urval verk (visas till och med 16 mars) har man hängt hennes fotografiska liv i ett par stora tematiska block. Mest fascinerande blir de foton hon tog från sitt fönster i New York: människor sedda uppifrån, nästan som övervakade. En fotografs stora makt.
Men det blir ändå den där cykelturen som stannar kvar och fascinerar mest. Och den hänger ju samman med Orkins fotograferande, hennes persona: oförvägen, modig, ständigt i rörelse. Hennes verk som det visas på Kulturhuset är nära människan, det är street photography från genrens gyllene era, möten som förevigats. Nu förstås en dröm om en tid där det sociala livet tycks öppnare, livligare, gladare och mer otvunget.
På Galleri Existens visas (till och med 20 december) foto från ett helt annat håll. Israeliska Osnat Ben Dov fotograferar stilleben, i princip, väldigt avskalade motiv med växter, frukter, någon vas, en fågel. Ibland skymtar hon själv i bakgrunden i en spegel. Annars inga människor.
Ben Dov öppnade en utställning på ett galleri i kibbutzen Be’eri, i början av oktober 2023. Kibbutzen var en av de värst drabbade den 7 oktober och utställningen blev också förstörd. Vi vet hur mycket kultur som förstörs i krig, och Ben Dovs poetiska fotografier blev också de offer. I Be’eri bar utställningen titeln ”Shadow of a passing bird”, nu i Stockholm har den flyktiga skuggan förvandlats till ett triumferande ”En fågel kommer sväva allt högre”. Lite äldre verk blandas med nya från i år.
Jag tror att dessa förföriskt vackra fotografier, alltid tagna i befintligt ljus i den absoluta, avvägda sekunden, kommer att frigöra sig från delar av sin historia. Det här är tröstens och innerlighetens fotografier. En kort film visas, ”Yoav washing the dishes”, sex minuter av en vas framför en vägg där ljuset förändras från jämngrått till skimrande. I bakgrunden skrammel av arbete med disken. Vardagens väldigt stilla poesi. Fånga dagen har blivit en av de värsta klyschorna men jag ser något annat här, något i den totala närvaron, den är så avväpnande, försiktig, självklar. Det är något om livet.
