Här kan mammas värde gjutas i renaste guld
Högoktanigt på Sven-Harrys konstmuseum
Publicerad 2026-04-14 04.30
”Familjen på gott och ont”, Sven-Harrys konstmuseum
Den heteronormativa triaden mamma pappa barn reproduceras ständigt omkring oss i form av allt från familjepolitik till marknadsföring av bilar och tvättmedel – urbilden för hur en familj bör se ut. Därtill vimlar konsthistorien av sådana motiv: heliga, normativa eller dysfunktionella. Tänk bara på den gloriekrönta Maria med sitt Jesusbarn, renässansens sirligt utstofferade borgarfamiljer eller varför inte Goyas mytologiske Saturnus som slukar sina barn med blodet rinnande ur mungiporna.
På Sven-Harrys konstmuseum råder just nu en högoktanig atmosfär under temat familj med verk från mer än två sekler. Självskriven är ”Modern” (1974) av Lena Cronqvist som utgår från renässansmålaren Jan van Eycks bildrum. De höga skåpen tränger sig på den nyblivna modern som sammanbiten håller sitt barn, vilket mest påminner om en liten arg gubbe. En annan ikonisk målning är ”Vår i Hallonbergen” (1972) av Anna Sjödahl där mammans instängdhet i förorten gestaltas genom en parafras på Munchs ”Skriet”. Vantrivseln i familjetriaden var ett återkommande motiv under 1970-talets uppgörelser med de härskande könsrollerna.
Familjen kan vara den tryggaste eller farligaste av platser. För konstnären är den ett ständigt tillgängligt motiv. Flera av de samtida deltagarnas verk berör en anhörigs död. Stina Siljings gestaltning av sorgen efter sonens självmord drabbar på djupet. Konstnären har med den sörjandes magiska tänkande fastnat på olika tal. Sonens ålder på 27 år och måttet på den näsduk han hade knuten runt halsen de sista åren av sitt liv, är utgångspunkten för ett objekt i bränd furu, där den 27:e årsringen i trädstammens tvärsnitt har belagts med bladsilver.
En annan metallurgisk bearbetning av förlust står Anders Krisár för. När hans mor gick bort för ett antal år sedan lämnade hon ett arv till sina söner. Konstnären valde att använda sin del till att gjuta moderns dödsmask i 18 karat guld. Det blev en pjäs på fyra kilo som nu tronar högt i museets trapphus, likt en beskyddare av utställningen. Det obarmhärtiga uttrycket av slutgiltighet hos dödsmasken och vetskapen om materialets dyrbarhet väcker tankar. Guldet förädlar hågkomsten av en kär människa, samtidigt ges den kalla metallen en mänsklighet som med råge överskrider dess pengavärde.
Maktförhållandet mellan barn och vuxna turneras elegant i Anna Odells film, där den egna sonen medverkar. Här undersöks bland annat hur en bra respektive dålig förälder är. Mamman är pådrivande för att få sitt konstprojekt i hamn, medan pojken blir uttråkad och inte orkar ta om scener hela tiden, även om han från början varit entusiastisk inför att göra film tillsammans. Ibland är han riktigt ledsen, men kan strax därpå ta ledningen och driva saken åt ett eget håll. Det gäller att hålla i minnet att det, som alltid hos Odell, är fiktion även om ingivelsen kommer ur livet. Konstnären och hennes son bedrar oss att tro att det är på riktigt, och den kamp de spelar upp är starkt berörande.
Den historiska spännvidden skapar underbara kollisioner. Exempelvis när Leif Holmstrands brutalt nätade barnvagnar hänger från taket i samma sal som Carl Larssons idylliska heminteriör. Andra är mindre tidstypiska. Duda Bebeks respektingivande måleri för tankarna till Sigrid Hjertén modernistiska färgkaskader. Bebek går även armkrok med Siri Derkerts barnskildringar, särskilt en av dem som gestaltar glädjen över en kattunge. Så förs samtalen mellan salarna när den vardagliga lyckan i att vara nära möter hjärtskärande sorg och förlust.
Camilla Hammarström är författare, poet och kritiker.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
