De röda stugornas tid är tack och lov förbi
Vårsalongen på Liljevalchs imponerar
Uppdaterad 2026-02-19 | Publicerad 2026-02-18
Vårsalongen 2026, Liljevalchs
I den jurybedömda utställningens flod av ansökningar vägs och befinns det mesta vara för lätt. Varje bidrag har några sekunder på sig att göra intryck, innan det skrollas bort eller tas ut för vidare bedömning. När allt fler av livets områden blir konkurrensutsatta känns Vårsalongens mossiga koncept illavarslande up-to-date.
Svaren på hur en meningsfull helhet skapas utifrån tävlingsförfarandet har varit skiftande. Men länge såg det ut som om man sökte sila fram ett folklynne ur sammelsuriet. Dessbättre är denna vemodets och de röda stugornas tid förbi.
Utifrån förutsättningarna har årets jury lyckats över förväntan. Bakom urvalet anar man hjärtan som bultar för konsten och ett genuint engagemang för varje deltagande. Den heterogena mångfalden har arrangerats på ett värdigt vis. Salarna har fått olika färg och verken hänger nästan ända upp till taket, som i äldre tiders salonger. Montrar och podier med angränsande väggar skapar intima rum för den mer lågmälda och känsliga konsten.
Särskilt anslående är podiet med hantverksskickligt utförda verk som möter en i första salen. Porslin, glas, keramik, silver, vax med mera i konstfull bearbetning. Tyngd och lätthet, täthet och porositet spelar mot vartannat. Något som ser ut som sockervadd är i själva verket alabaster medan vad som utger sig för att vara is egentligen består av trä. Med en sådan läcker sammanställning riskerar det enskilda gå förlorat i helheten, som nästan kan uppfattas som en installation signerad av kuratorerna själva. Men på något vis fungerar det, och jag stannar i begrundan inför varje unik formsträvan.
Medan den förra salongen förde fram den textila konsten så ligger tonvikten i år på måleriet, företrädesvis föreställande. Påfallande många motiv har hämtats ur en brötig vardag. Varken sladdhärvor, pantflaskor eller klädhögar är bortstädade – det är själva detaljerna i gyttret som är föremål för målerisk omsorg. Man fokuserar på det triviala, någon som slökollar på mobilen eller håller händerna kring plastmuggen med smoothies. Det till synes perifera ges en rangplats, som Lasse Summanens lakan på tork i badrummet där varje veck och ljusreflex är av intresse. Vad som är centrum i tillvaron omförhandlas på ett uppfriskande vis.
Men blicken riktas även ut mot världen. Krigskatastrofen i Gaza har genererat flera engagerande verk. Elinor Holsts målning av modern som håller sitt döda bylte i famnen är varsamt befriad från patetik. Så också Charlotta Grunewalds sakliga applikation till minne av den dödade journalisten Miriam Dagga.
En favoritgenre är för mig blyertsteckningarna. Linnea Sundqvists sovande flicka är ett mirakel av sensitiva valörskiftningar. Och i Emil Olssons teckning av en ung man i huvtröja – sinnebilden för den andre i utanförskap – försvinner ansiktet i ett grafitens mörker som kan innebära både hot och löfte.
I den rika förekomsten av måleri finns några motiv jag tar med mig. Felix Vasquez Aguileras bibliotek med skoltrötta och kontemplativa barn biter sig fast. Så även de självmedvetna flickorna i simglasögon med sina spotska blickar av Mimmi Kandler.
Slutligen fastnar jag framför en ganska liten målning som kan vara lätt att missa. Några gestalter sitter på en bergskam vända mot en obestämd abstrakt fond. Jag får för mig att konstnären Lena Pårup tänkt på människorna i Platons grotta, vilka tar skuggorna på väggarna för verklighet, fastän de enligt filosofen bara är en avglans från en sannare idévärld. Det känsliga måleriska utförandet blir en gensaga till sådan livsförnekande idealism. Konsten är alltid en sinnenas fest.
