En perfekt utställning för oss som älskar skog
Danskarna både planterar skog och gör konst av den
Publicerad 2026-02-14
Skovens tid, Nivaagaards Malerisamling i Nivå
I slutet av pressvisningen av utställningen ”Skogens tid” på Nivaagaards Malerisamling i Nivå berättar en av journalisterna som är med – en dansk radioman – en anekdot. Han ser ut att vara i sextioårsåldern och beskriver hur han växte upp i Köpenhamns innerstad. Första gången han kom till en skog var han cirka femton och han fann den skräckinjagande.
För mig var det alltid tvärtom: det är staden som är skrämmande, inte skogen. Så jag frågar godtyckligt utvalda som jag träffar på – på Nivaagaards, på vägen hem, i Danmark och i Sverige: Skogen eller staden? Vilken är du rädd för? Svaren är cirka fifty-fifty men det häpnadsväckande är att alla ger besked utan betänketid. Folk vet vilken sort de är?
Förstås är inte skogen farlig numera – hos oss är den rekreation. Vi motade tillbaka de vilda djuren och gjorde ekosystemen de levde inom, som formats under hundratusentals år, skörare. Vi förstörde våtmarker och mossar, skövlade urskog och tvingade meandrande vattendrag att bli raka. Vi gjorde livsvärlden mindre vild och myllrande och tog makten över naturen för den är hotfull och farlig och vi behöver resurserna.
Sen upptäckte vi vad som gått förlorat och det, vill jag påstå, är noden i Nivaagaards utställning ”Skogens tid”.
Vår era är iscensättandets; i vår epok försöker vi lajva fram vad vi tidigare hade, för att kunna betrakta och känna det. Verkar jag negativ? Tvärtom. Att vi inte hade förstört naturen vore det bästa men iscensättandet av den är det nästbästa.
Verken i salarna är allt från Pieter Brueghel den yngres ”Hjemturen fra kermessen” från 1620-talet – där bybor som återvänder hem från en festival skildras som primitivt lustfyllda – till den unge Rasmus Myrups installation ”Upp och nervänt landskap” från 2023 som möter betraktaren vid ingången. ”Upp och nervänt landskap” är vad det heter – en bit indragen natur, som vänts upp och ner som i den där upp och nervända världen i serien ”Stranger things”. Olustigt, tycker jag, men två yngre tjejer som jag tjuvlyssnar på tycker verket är ”hyggeligt”.
Och konstnärer är inblandade – danskarna tänker göra konst av hela skogar
Annars finns flera målningar av sorten som det är svårt att få nog av: Europeiskt måleri från cirka 1600 fram till slutet av dansk guldålder 250 år senare. För oss med ett svårmättat behov av pastorala landskap med vattenkvarnar och lekande bondbarn, stilleben med dignande skördar av olika slag, kvinnor med rejält underhudsfett, kor som betar, hjortar vid skogsslut – är det här en perfekt utställning.
Och extra bra denna gång eftersom scenerna är kringgärdade av myten och faran; civilisationen i mitten omges av den mörka magi som är forna tiders skog. Vårt mord på vild natur är såklart ett självmord, så Nivaagaards tre och ett halvt rum fulla av skog känns som motsatsen till död – nämligen som liv.
All dansk skog är ny, redan år 1800 var den lövurskog som vuxit sedan istiden skövlad och alla danska skogsområden är återplanterade sedan dess. ”Skogens tid” är radikal eftersom radikal dansk klimatpolitik är ett av stråken i den. Visste ni att Danmark ska återförvildas? De kallar det naturåterställning. På blott tjugo år ska landet gå från fjorton procent skogsareal till cirka tjugotvå procent. En tvingande politisk överenskommelse är på plats och 2024 inrättades ”myndigheten för grön trepartssamverkan” som ansvarar för att det blir gjort.
Och konstnärer är inblandade – danskarna tänker göra konst av hela skogar. Camilla Berner medverkar med två verk i ”Skogens tid”. Båda heter ”Frön bär. Träd talar. Skogar sjunger. Din sång” – och är visningar av det arkiv över vad som växer på Ærø som Berner är i färd med att skapa och som ska bli underlag för att plantera en ny sorts skog.
Underskogen kallar Berner den – det blir en kulturskog, med vad som vuxit på Ærø sedan alltid men också träd som boende tagit med sig dit och som visat sig trivas där; till exempel Tempelträd, hybrider av päron, vattengran och äkta kastanj och i samarbete med kommunen och naturstyrelsen på Fyn börjar hon plantera 2027.
En skogsarbetare och konstnär, som använder skogen som råmaterial, är också Rune Bosse. Han fick 5,3 hektar mark vid Oremandsgaard gods av en barndomsvän, för sina konstnärliga experiment. Han gör ”bonsai” av träd fast tvärtom; använder kronan och inte rötterna, binder knutar på grenarna och får träden att växa i onaturliga vinklar. ”Föreställ dig möjliga träd”, heter hans samling av illustrationer av befintliga och tänkta träd-skulpturer.
Sveriges natur är vildare än det tämjda danska landskapet men när det gäller attityder och ambition angående konst och klimatpolitik är det vi som är spaka. I Sverige hoppas vi att kommande generationer ska lösa klimatkrisens problem, vi vill att fortsatt exploatering ska ge rikedom och uppfinningar som säkerställer människans överlevnad medan danskarna är i färd med att ta ansvar för framtidens danskar. Danskarnas plan tycks vara att förvalta, återgå och stärka medan vår är att köpa tid och hoppas på det bästa.
Två videoinstallationer med ljud ger stämning av skogs-kyrka i rummen och överallt finns heliga varelser. Min favorit är ”Roten”, gestaltad av Emmarosa Liebgen. Olja på duk skildrar en människoliknande gestalt, en häxa eller trollkarl som växer ur marken, ett mellanting mellan människa och träd. Ni vet hur Lena Cronqvist eller Dorothea Tannings konst ger känslan av kvinnors mytologi och att civilisationen enbart är fernissa? Det är samma med Liebgen.
Skogs- eller stadsmänniska, kanske har det med intro- eller extraversion att göra? Någon borde sätta en jungian på att reda ut vilka arketyper som dras till vad. ”Skogens tid” adresserar vad som gått förlorat, det är en lyckad hommage till det mörker och det ljus som vild natur är. Konst som naturåterställning, som iscensättning av det vilda men skog som förblir orörd av människans produktion blir vid något tillfälle urskog och skog planeras alltid för kommande generationer.
