Grönland – inte en illa skött liten isfläck
Inuuteq Storchs foto är hoppfullt och roligt
Publicerad 2026-04-18 04.30
Inuuteq Storch: ”Rise of the sunken sun”, på Hasselblad Center i Göteborg
För att konceptkonsten inte skulle förvandlas till fars på 1990-talet var den tvungen att ge sig i kast med koloniala förhållanden. När jag går runt på Inuuteq Storchs utställning på Hasselblad Center i Göteborg kan jag i min våldsamma brist på kunskap om grönländsk konsthistoria inte låta bli att tänka på hur betydelsefull den dansk-grönländska konstnären Pia Arke varit för min egen förståelse av konstnären som en sorts konceptuell etnograf under det sena 1900-talet. Hennes arbete med Grönland visade mig indirekt hur den konstvärld som gav samtidskonsten sina kritiska verktyg också måste förstås i ljuset av det geopolitiska maktförhållanden hon jobbade med.
Den koloniala myten om Grönland som ett tomt islandskap fritt fram för så kallade civiliserade stater att förhandla om klickade med den frihet som var förknippad med att jobba konceptuellt med den vita kubens historiematerialistiska villkor. Jag minns hur Arkes verk helt enkelt väckte ett oroväckande samband mellan konstens autonomi och de geopolitiska uppgörelserna som gjort Kalaallit nunaat till Danmarks Grönland. Den västerländska estetikens och konstens förhållande till den paternalism som genomsyrat alltifrån utbildningspolitik, historieskrivning och tvångssteriliseringar har jagat mig sedan dess.
Till skillnad från Arke så är Inuuteq Storch en konceptuellt arbetande fotograf som inte frontar det koloniala våldet lika hårt. Typiskt för honom är hur han exempelvis i “Keepers of the ocean” (2016–2022) binder havet, staden och människorna samman i all sin alldaglighet. Detta får det fotografiska arbetet att framstå som en självklar del i ett pågående relationsbyggande långt bort ifrån kulturindustrins sociala medier. Att det visas tillsammans med ”Mirrored”, ett urval bilder från porträttfotografen John Møllers (1867–1935) arkiv demonstrerar hur den fotografiska tekniken inte kan reduceras till ett kolonialt eller antikolonialt intresse.
”Soon will summer be over”, med sin brutna engelska, skildrar vardagslivet i Qanaaq. Hit tvångsförflyttades 27 familjer av danska myndigheter på 1950-talet, när en amerikansk militärbas anlades längre söderut på deras jaktmarker. Två pojkar som vilar. En förälder med ett barn. Någon som sitter och väntar. Det intima hålls fram utan åthävor, men bär spår av det geopolitiska våldet som gjort det möjligt. Titeln stör språket och öppnar något annat. I ”Necromancer” (2020–2023) skiftar tonen. Mörker. Korn. Figurer som glider. Tiden som löses upp.
Det finns inget direkt avslöjande i Storchs verk. Han gör något annat. Genom verk som ”Sunsets of forgotten moments”, ”At home we belong” och ”Keepers of the ocean”, öppnas historien som något ofullbordat. Det är inte bara förföriskt hoppfullt, det är rätt roligt också. Med hjälp av familjearkiv och en ledig dokumentär blick framkallas en närhet mellan det historiska och det vardagliga utan någon tydlig dramaturgi eller att någon dekolonial mothistoria egentligen fixeras. Hasselblads gallerirum ger kanske för första gången skenet av en möjlighet att framträda utan att bli översatt till koloniala kategorier.
När Inuuteq Storchs utställning ”Rise of the sunken sun” först visades, på Venedigbiennalen 2024 försvann den liksom i den enorma konströra som biennalen är. Över den danska paviljongens skylt hade orden ”KALAALLIT NUNAAT” lagts i halvtransparenta bokstäver. Ett stilla, men förväntat ingrepp i den nationella representationens ordning. Att Storch visas nu, när Trump för egen maskin ersatt myten om historiens slut med en multipolär fantasi där ingen längre gör anspråk på att representera något annat än sin egen ekonomiska intressesfär är talande, men frågan är för vad?
Delvis får den ju samtidskonstens förment universella förmåga att inkludera det exkluderade och att hela tiden självkritiskt reflektera över sina egna förutsättningar att framstå som ett liberalt hyckleri. Även om logiken i denna symboliska ordning kanske är på väg att avskaffa sig själv, så kan jag ändå inte låta bli att vara tacksam över att Inuuteq Storchs ”Rise of the sunken sun” omfamnar dess möjligheter att inte bara kritiskt granska hur något förment universellt gynnat partikulära maktintressen, utan också att fotografiskt bygga samman en värld utifrån egna premisser.
För är det inte just inom denna ordning som Inuuteq Storch här ges utrymme att jobba med det rasistiska nedtystandet av det lokala som präglat det geopolitiska spelet om Grönland? Det är i konstens imaginära rum som hans utställning öppnar för ovissheten utan att förfalla i en alternativ myt om en nationellt enhetlig identitet. Med märkvärdigt lätt hand visar han att fotografiet fortfarande kan organisera om perceptionen, och att en utställning faktiskt kan öppna för historiens möjligheter. Detta gör Storchs praktik konstnärligt stark, men sannolikt svag som propaganda i den pågående kampen om öns nationella framtid.
Fredrik Svensk är konstkritiker samt redaktör för tidskriften Paletten.
