Picassos tavla kan spricka av flera skäl
Madrid vill inte låna ut klassiska Guernica
”Har du gjort det här?” ”Nej, det har du.”
Ordväxlingen mellan Picasso och en naziofficer framför målningen ”Guernica” är legendarisk om än troligen inte sann.
Att skildra undergången, i en konstnärlig stil som av den tyska naziregimen sågs som ”entartete”, urartad, var på något sätt värre än kriget i sig. Om det var formen eller innehållet kunde nog kvitta.
Under det spanska inbördeskriget, som var ett övningskrig för både tyska och italienska fascister, bombades baskiska Guernica. Den 26 april 1937 dundrade Luftwaffe in över staden, som inte var ett militärt mål. Flyende människor besköts. Det blev aldrig klarlagt hur många civila som dödades, men det finns förstås en ruskigt bekant och aktuell känsla av alltsammans när amerikanska bomber dödar skolflickor och israeliska förvandlar Beirut till ruiner. Civila offer blir proportionellt fler och fler för varje krig.
”Guernica” har dessutom rest runt tillräckligt.
Men 1937 var det, i Europa, ännu inte så.
Inför 90-årsminnet vill Guggenheim Bilbao låna ”Guernica” från Museo Reina Sofía i Madrid. Men Madrid säger nej, av konservatoriska skäl. Den enorma målningen med sina nära 90 år på nacken riskerar att spricka sönder. Enligt museet.
Så kan det säkert vara. Ingen vill väl riskera en av 1900-talets mest ikoniska målningar för att den måste befinna sig i Baskien på något franchise-liknande museum inför ett jubileum? ”Guernica” har dessutom rest runt tillräckligt. Målad av Picasso i Paris, visad på världsutställningen där redan samma år, och året efter på bland annat på Liljevalchs. Sedan blev det till slut MoMa i New York, ända tills Spanien blev en demokrati. 1981 anlände Guernica till Spanien för att stanna.
I Stockholm är det Picassotider i år, Moderna museet visar ”Sena Picasso”, samtidigt som porträtt av både konstnären och hans hund närvarar på Brassaï-utställningen en trappa ner. I höstas gjorde Artipelag en sorts inverterad succé med utställningen ”Muserna som inspirerade och utmanade Picasso”. Och förra vintern ägnade Runo Lagomarsino sin utställning på Marabouparken åt just – ”Guernica”.
En sida av mig tänker: man kunde trott att det var över, att modernismens sista suck hördes ungefär när muren föll. Att vi inte skulle ha de här konstnärshjältarna längre.
Den andra sidan kapitulerar inför både konstnärshjältar, mästerverk och aktualiteter. ”Guernica” är så brutal i sin skenbara enkelhet. På något sätt tycks Picasso varit medveten om det omöjliga i att skildra krigets och övervåldets offer på ett sätt som kan övertyga och väcka motstånd. Den frågan är ju ständigt olöst, vi vet ju det, det spelar ingen roll hur många bilder vi ser från Sudan, Gaza, Ukraina.
Men han försökte ändå. Kvinnorna sträcker armarna mot skyn, svärdet är avbrutet, hästens vrål kanske överröstar allt. Skriken ljuder från duken. Kanske är det därför den riskerar att spricka?
Ulrika Stahre är redaktör och kritiker på Aftonbladet Kultur, ansvarig för konstbevakningen.
