Porträtt, ljus och frihet – allt kunde hända i Paris
Hanna Hirsch-Pauli visas stort för första gången på Nationalmuseum
Publicerad 2025-07-12
Hanna Hirsch Pauli: ”Konsten att vara fri”, Nationalmuseum
Där hängde den. Lika underbar att komma tillbaka till var gång. Som ung konststudent dröjde jag alltid vid samma målning av Hanna Hirsch Pauli (1864–1940) på Göteborgs konstmuseum: ett porträtt av hennes nära vän skulptören Venny Soldan-Brofeldt från 1887.
Modellen sitter på det färgfläckade ateljégolvet i enkla svarta kläder och arbetstofflor, fullkomligt omsluten av attribut för konstnärligt skapande. I bakgrunden anas en av hennes skulpturer och i den lite smutsiga röda handen håller hon en bit lera. Blicken saknar varje stänk av inställsamhet, man anar stolthet och tillfredsställelse kommen ur intensiv självverksamhet. Hon verkar därtill just vara på väg att säga något, kanske fullfölja ett resonemang i den estetiska diskussion som detta konstnärliga systerskap måste ha innefattat.
I Nationalmuseums synnerligen omfattande utställning med Hanna Hirsch-Pauli – den första i sitt slag – är detta mästerverk ett av huvudnumren och man får veta mer om dess tillkomst. De ännu ogifta vännerna Hanna Hirsch och Venny Soldan hyrde en kombinerad lägenhet och ateljé tillsammans i Montparnasse. Att en ensam kvinna kunde röra sig mer fritt på de parisiska gatorna har fler av de kvinnliga nordiska konstnärer som drog till Paris vittnat om. Kanske har den självkänsla porträttet utstrålar att göra med denna nya frihet.
Nationalmuseums intendent Carina Rech menar att verket inte enbart är radikalt för sin tid ur ett svenskt perspektiv, utan även ett internationellt. I det fleråriga forskningsprojekt kring Hirsch Pauli som Rech bedrivit har nya arkivfynd fördjupat förståelsen av konstnärskapet. Utifrån dessa har utställningen kurerats med väggtexter, brevutdrag och uppförstorade fotografier, som ger besökaren en inblick i en del av allt hon funnit.
Från sina år i Paris tog Hirsch Pauli med sig lusten att skildra ljusupplevelser. ”Frukostdags” (1887) är en enda stor lek med ljusreflexer: porslinet, glasen och servettringarna på det dukade bordet tävlar med varandra i strålglans. Lövskuggorna och solfläckarna på duken är gestaltade i ett impressionistiskt spel med alla möjliga nyanser.
En kritiker, som fann målningen alltför främmande och osvensk, kom med antisemitiska gliringar mot konstnärens person, något som hon som judinna fick möta flera gånger under livet. Utställningen fokuserar befriande nog inte bara på kön, utan även på klass och judisk identitet. Det ger många bottnar till konstnärens belägenhet i samhället och tiden.
Ljusreflexer blev något av Hirsch Paulis specialitet. När man går nära ser man att det är relativt enkelt gjort med vit färg som laserats med gult, violett eller blått beroende på ljusets temperatur. På håll inträder emellertid något magiskt. I ”Interiör med potatisskalerska” (1891) glimrar skalkniven som kvicksilver mitt i bilden. En annan frekvens av ljuset drar med kvinnans våta händer i spelet tillsammans med andra föremål i rummet.
Med åren blir Hirsch Paulis måleri mer försiktigt och konventionellt. Hennes porträtt är känsliga, men saknar de tidiga verkens spets. Intressant är dock vilka personer hon porträtterar. Det är en hel del radikaler, som Ellen Key och den progressive läkaren Anton Nyström, som var en tidig sexualupplysare som engagerade sig för en liberalare sexuallagstiftning och en mindre bigott syn på erotiken.
I salarna omsluts man av en spännande tid då nya ideal skapades och traditioner ifrågasattes. Hanna Hirsch Pauli rörde sig mitt i smältdegeln, vilket gör det både tankeväckande och uppfriskande att ta del av hennes liv och verk.
