Det här är ingen enkel motståndshandling
Amol K Patil erbjuder en position utanför den borgerliga konstmystiken
Publicerad 2025-02-26
Amol K Patil: ”Skuggan av lyster”, Röda sten
I Sverige har det blivit allt vanligare att konstnärer förväntas arbeta med platsen där de ställer ut.
Men i fallet med indiske Amol K Patils separatutställning i Göteborg är utgångspunkten den motsatta. Under tre månaders stipendievistelse i staden har han byggt vidare på och utvecklat sitt intresse för hur kast- och klassförhållanden samspelar i regeringen Narendra Modis Indien.
Hans arbete presenteras nu på Röda Sten konsthall under titeln ”Skuggan av lyster”. Varje våningsplan består av konstverk som tillsammans bildar en ”konversation”. Konsthistoriskt för det tankarna till de så kallade Conversation pieces, en genre förknippad med 1700-talets brittiska överklass, där aristokrater porträtterades i avslappnade men sofistikerade miljöer.
Hos Patil är utgångspunkten inte adelns herrgårdar, utan Mumbais chawls – trånga bostadskomplex, med minimal plats för ett privatliv, befolkade främst av daliter som flyttat in från landsbygden i hopp om bättre liv som proletärer.
I ”Konversation 1” är rummet är uppbrutet, en komposition av arkitektoniska stödstrukturer, videoprojektioner, skrivna poesifragment, teckningar och skulpturala element av kroppsliga former – ofta i brons. Att röra sig genom Röda Stens postindustriella katedralgalleri och konfronteras med Patils scenografiska gestaltning av de lägsta kasternas erfarenheter i ett urbaniserat och industrialiserat Indien är varken formellt eller innehållsmässigt lättsmält. Likväl, fullt av liv. Men vad är det egentligen som hörs? Utställningen närmar sig omedelbart den eviga frågan om den subalternes röst. En sak är säker, i Patils konversationer tar de förtryckta inte över maktens representationsformer.
I ”Konversation 2” blandas filmiska skildringar av anonyma berättelser i mörker, om mötet med stadens möjligheter och dilemman. Till skillnad från ”Konversation 1” framträder här ett kollektiv – men samtidigt som en samling individer, i just konversation. På en pall står ett glas, i vars botten en film projiceras av någon som tvättar sig. Verket laddas med en ny våldsam innebörd när jag läser att just glas är en lyx förbehållen överklassen.
Högst upp, i ”Konversation 3”, sänks en lampa långsamt ner i en grovt skulpterad bronskruka. Rummet mörknar. När lampan höjs igen syns fotspår i metallen – någon har varit här, och kroppsarbetat.
Utställningen väcker frågor om vad det egentligen innebär att visa ett konstnärskap som är så djupt förankrat i en specifik indisk kontext – eller är den ens så speciell? Delar inte Sverige och Indien ett fundamentalt sammanhang? Kastsystemet må vara specifikt, men den form av rasism som det aktualiserar är minst lika integrerad i en global kapitalism som klassförhållandet. Det gäller väl lika mycket i Sverige som i Indien?
På Röda Sten märks ilskan, svedan och kraften från detta arv
Narendra Modis blandning av hinduisk nationalism, ekonomisk liberalism och social konservatism går kanske inte att direkt överföra på det svenska regeringsunderlaget. Men hans svar på kapitalismens samtida kris är inte väsensskilt från det vi ser i Sverige och Europa. Detta gäller också förhållande till konsten, vars mystik en gång förknippades med den liberala demokratins kritiska medborgare. När nu samtidskonsten allt oftare beskylls för att splittra nationen, sakna relevans, sluka skattemedel och – well – förleda ungdomen in i destruktivitet, ja, då kanske Modi och Tidö är överens? Den fria och kritiska konstens historiska roll som ideologiskt verktyg och kommersiell tillväxtmotor saknar nog dessutom lika mycket bäring för Modi som för Tidöregeringen.
Just med tanke på den politikens svar på den globala kapitalismens kris blir ”Skuggan av lyster” än mer drabbande. Kort sagt, att en gemensamt finansierad utställning som denna får finnas i en tid när konstens historiska distans till kapitalackumulation och abstrakt arbete håller på att upplösas, känns oväntat – och viktigt. Men också osäkert.
Att reducera Patils konst till en poetiskt vacker motståndshandling enbart för att den tar sin utgångspunkt i en exploaterad arbetarklass och en stigmatiserad kast vore futtigt småromantiskt. Dess verkliga kvalitet ligger snarare i oklarheten kring relationen mellan arbetets kritiska potential och dess funktion i de samtida klass- och kastförhållanden den behandlar.
Hur nära Amol K Patil verkligen gräver där han står är inte alltid tydligt. Förutom på ett sätt: i bakgrunden finns nämligen hans far och farfar. På sin fars slitna kassettband hittade Patil ett brutet språk – avantgardistiska dramer om stadens hunger och obarmhärtiga rytm. Och hans farfar var powada-poet, en röst i kampen mot det brittiska imperiet.
På Röda Sten märks ilskan, svedan och kraften från detta arv. Men också något mer: en formmässig undersökning av vad som kommer efter att folkkonstens, avant-gardens och urfolkens gester institutionaliserats. Detta kunde ske genom en och samma borgerliga konstmystik som länge hade ett fast grepp om svensk kulturpolitik och sanktionerade en konst som gav röst åt det och dem som saknade en.
Patils arbete gör något delvis annat mitt i ett historiskt skede där konstens roll i den liberala demokratin är under förändring. ”Skuggan av lyster” avslöjar heller inte klass- och kastförhållanden eller upprepar folkets sånger. Det behövs inte. I stället bjuds betraktaren in i en dunkel, genomtänkt utställningsmiljö där konstens arkitektur och formspråk skapar en ny relation till vad det innebär att leva och tala från en underställd position i statskapitalismen. Här uppstår ingen ”bättre” representation av jordens fördömda. Jag lämnar alltså inte utställningen med en sannare bild av klass- och kastförhållanden i Indien än jag hade innan.
Men den ger mig nya sätt att närma mig dem, och kanske också mig själv.
Man tackar.
