Extrem modevisning eller fest i vintrig förort
I Valeria Montti Colques konst kämpar ”Jokerita” i vardagen
Publicerad 2025-02-16
Valeria Montti Colque, Bonniers konsthall
Blomsterstycken, fåglar, måltidsdukningar, starka färger i dur. Högst upp ett ansikte bakom ett flor. ”Mamita montaña”, Modersberget, är här.
När Valeria Montti Colque ställde ut i Chiles paviljong på förra årets Venedigbiennal, var hon den första chilenska diasporakonstnären att delta på ett så framträdande sätt. Det var också i linje med biennalens tema – Foreigners everywhere – att lyfta fram migrationer, rörelser, mångfald om man vill.
Där och då i den slitna, mörka, venetianska lokalen blev det stora Modersberget storslagen, fantastisk, oefterhärmlig. En reslig skulptur, som en stoisk kvinna med en rejält tilltagen klänning. De objekt som framträder där är kanske minnen, kanske drömmar. Materialen skiftar men det textila uttrycket är framträdande.
Skulpturen är både monumental och intim, antagligen är det materialet som bidrar men även att den är så berättande. Den är full av små historier, som det är svårt att egentligen veta något om – vi betraktare får själva fantisera, fylla i.
Möjligen står Modersberget tvärs över Atlanten, åtminstone är det lätt att tänka så, när hon smyckas av visuella material som associerar till färgrik folkkonst från en plats långt bort från stel skandinavisk design. Valeria Montti Colque har i intervjuer berättat att berget för henne betyder trygghet. Chile avgränsas av Anderna, bergskedjan är en som en fond för nationen. Berget kan enkelt legeras med Modern, trygghetssymbolen för så gott som alla kulturer – kombinationen borde bli en megatrygghet. Men är inte Modersberget lite hotfullt ändå? I sin onåbarhet, sin mäktighet, i alla sina berättelser.
Skulpturen liksom fluktuerar – pampig, otäck, rolig. Jag blir helt enkelt inte klok på den. På utställningen intar den det centrala rummet, givetvis. Känslan är kaos intvingat i den vita kuben. Den blir lite instängd, inte riktigt slutpunkten, klimax i själva vandringen utan mer kanske som ett utropstecken inför nästa mening.
Gestalten som ringar in utställningen och syns här och där är ”Jokerita”, en vitsminkad kvinna som påminner om Batman-antagonisten Jokern och som kämpar i vardagen, bestiger berg, strövar i förorten i filminstallationen ”Apu Jokerita”. Jokerita är lättare att relatera till än den stora modern, liksom det går att fascineras av de många skulpturerna av blandade material – keramik, tyg, ägg och så vidare. Ibland är jag på en extrem modevisning, ibland på fest i vintrig förort.
Något pågår och det kanske viktigaste av allt: Valeria Montti Colque arbetar kollektivt, många är inblandade i skapandet. Kollektivet som bas för individens förståelse av sig själv är något av en motståndshandling, och inom konstvärlden fortsätter samarbeten att bli allt vanligare. Diasporan är heller inte uteslutande chilensk, den bygger på erfarenheter från fler kulturer och platser. ”Cosmonación”, utställningens titel, talar tydligt om nationen som en annan sorts plats, en global händelse.
”Cosmonación – Modersberget” domineras av de verk som också visades i Venedig förra året, men även nya verk visas. Mest anslående videoinstallationen ”Snötäcke över blomstrande landskap”. Där återkommer blomsterstycken – små stillebenmålningar med blommotiv – och färgsprakande dräkter när kvinnofigurer rör sig på ett vintrigt berg. Snön hänger så tung att det nästan ser konstgjort ut. Men under finns såklart den grönska som kvinnorna bär fram. Vandringen är mystisk, mytisk, rituell. Det finns något att ryckas med i.
Det är inte en upprepning, och skillnaderna är fler än likheterna, men det tycks som om Bonniers konsthall har hittat ett tema: kvinnogrupper som agerar tillsammans. Jag tänker förstås på förra årets azdoror på Markus Öhrns ”Requiem för Eva-Britt”. Sminkade med full agens. Death metal kan nog möta Jokerita, någonstans.
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
