Kropp, begär och makt – men ekonomin saknas
Utställningen på Göteborgs konstmuseum når inte ända fram
Publicerad 2026-04-09
”Kropp. Ideal, blick, frihet” på Göteborgs konstmuseum
Går det egentligen att säga något meningsfullt om kroppens moderna konsthistoria? Utställningen ”Kropp. Ideal, blick, frihet” på Göteborgs konstmuseum ta sig an frågan i tre delar på var sitt etagegalleri.
I den första delen, högst upp, ”Den ideala kroppen. Historia och motstånd” följer en klassisk konsthistorisk linje från antiken till akademiernas nakenstudier under 1700- och 1800-talen. Med svenska exempel i gips och marmor från museets samling visas hur den grekiska kroppen blev modell för västerländska kroppsideal och hur det går igen även i skulpturer av fornnordiska gudar under mitten av 1800-talet.
Det är slående hur Alexander Carlsons ”Knäböjande Venus” och Bengt Erland Fogelbergs ”Tor” skulpterades i ett fattigsverige när en fjärdedel av befolkningen kom att fly till USA. I dialog med denna tradition visas ett samtida foto av Eric Magassa med två händer på ett marmorbord, och Jeannette Ehlers ”Whip it good” (2013), en filmad performance där den dansk-trinidadiska konstnären mitt i en gipsavgjutningssamling piskar en duk till utmattningens gräns. Ljudet från rappen skär rakt igenom alla möjligheter att i lugn och ro betrakta skönheten utan att skämmas.
Den skarpa gränslinjen mellan det våldsamma och kraftfulla i den svarta piskan och det stumt stoiska i de vita skulpturerna gestaltar hur den konsthistoriska rasismen inte bara är en ideologi inom ett ekonomiskt system. Dess ursprung i frågan om de klassiska idealen är också en del av en psykisk och kroppslig struktur med effekter långt utanför Europa.
Det är en häpnadsväckande dräpande inledning och påminner om hur konsthistorien som ämne inte enbart uppstod som ett studie av konst, utan också ur politiska fantasier om sådant som ras, kön, folk och historisk kontinuitet. En av de första som kopplar estetik till den antropologiska kroppen är Johann Joachim Winckelmann som 1764 definierar grekisk konst som uttryck för ett särskilt folk och dess kroppsideal.
När konsthistorien senare gjorde anspråk på vetenskaplighet fortsatte denna struktur att forma hur kroppslig stil och form förstås. 100 efter det värsta antiknörderiet var det inte alls konstigt att en konsthistoriker som Giovanni Morelli identifierade konstnärer genom detaljer som öron, fingrar och naglar, för att förklara hur biologiska avtryck lämnas i verket. Och samma tankefigur återkommer i dag när det biologiska perspektivet tagits över av frågan om huruvida en viss kroppsform antas representera en viss kulturell identitet eller ett visst varumärke.
Den föreställningsvärld och dess ekonomiska villkor som konsthistoria som ämne uppstår i och som gör kroppen till konstens kanske viktigaste sociala abstraktion uttalas inte på Göteborgs konstmuseum, men görs, likt ett spöke, operativ i utställningens dramaturgi och infrastruktur.
En trappa ner från idealet och motståndet ramas verken in som ”Den poserande kroppen. Blick och makt”. Här gestaltas olika förhållanden mellan konstnär, modell och betraktare och genom två olika strategier. När Marie Høeg och Bolette Berg iscensätter sig själva i sin egen fotostudio från sekelskiftet 1900 kollar de rakt in i kameran. Till denna kategori hör också Ove Zerges erotiska yngling i målningen ”Nakenakt”, en bild som är svår att bekanta sig med online om man använder sig av googles ”safe search”.
När Julia Peirone i ”Ocean dream” (2018) stiliserat ett iscensatt gäng sovande flickor på fest eller när Sixten Sandra Österbergs drömskt målat det frånvända porträttet ”Carpenter and dreamer” (2025) så erkänns maktförhållandet med betraktaren på motsatt sätt. Här finns kort sagt en bekant, kanske allt för bekant, spänning mellan den bortvända blickens strategi och att se betraktaren i vitögat. Frågan som står på spel här är helt enkelt vem som äger situationens libidinala ekonomi där vi inte bara startar med olika mycket cash, utan också med olika kroppar och strategier.
Presentationsmässigt litar denna andra del på betraktarens förmåga att ge sig kast med psykiskt svåra frågor utan att ropa på överjagets konstaplar. Genialt nog har curatorn låtit Ehlers piskrapp från övervåningen tränga in även i detta utställningsplans begärsmatris för att sedan stoppas upp av väggen till utställningens tredje och avslutande del ”Den expressiva kroppen. Identitet och frigörelse”.
Här behandlas kroppen som kritiskt och performativt medium med rötter 1970-talets kroppskonst som Ana Mendietas ”Untitled (Glass on body imprints)” (1972), Hannah Wilkes ”Gestures” (1974) och Eva Klassons ”Le troisième angle” (1976), som under vintern visats på Borås Konstmuseum. Tillsammans med verk som Anna-Karin Rasmussons nyexpressionistiska ”Mater nostra” (2016), Santiago Mostyns poetiskt främmandegörande dansfilm ”Delay” (2017) och Ussi’n Yalas ömsinta kärleksporträtt av mer eller mindre nakna kroppar så skildras en mängd olika sätt att göra kroppen meningsfull – sätt som skiljer sig från de två andra våningarnas närmast diagrammatiska inramningar av begär och dominansförhållanden.
Men om inte den tydliga problematiken kring begär, kropp och maktförhållanden som kännetecknar de två första planen vid det här laget hade satt sig in betraktandets förutsättningar, hade denna sista konstellation av verk framstått som en nyliberal variant av nyklassicismen. Nu blir frågan om frigörelse och identitet i denna avslutande del i stället något annat än slutet på konsthistoriens klassicistiska arv. Vem piskar fram en bild i identitetsproblemens och befrielsens konsthallar och ateljéer?
Rose-Anne Gush påpekade nyligen i boken ”Artistic labour of the body” (2026) hur 70-talets kroppskonst inte bara handlade om identitet och befrielse utan om arbete och social reproduktion under kapitalistiska förhållanden. Det är lite speciellt att det går att göra en konstutställning om kroppen i dag utan att lyfta frågan om det ekonomiska system som förenar nyklassicismen med samtida kroppsliga uttryck.
Fredrik Svensk är konstkritiker samt redaktör för tidskriften Paletten.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
