Jaga trygghet mitt i krigshetsens tid
John Skoog med team borde ta patent på ”Totalförsvarets konstnärliga forskningsinstitut”
Publicerad 2026-03-04
”Värn” av John Skoog på Moderna museet i Malmö
FOI gav just ut rapporten ”Den fria konsten i kris och krig”, och den kan nog behövas. För efter årets säkerhetskonferens i München bekräftades återigen att Europa knappast kan betraktas som ett fredsprojekt. Kontinentens svar på den världsordning som håller på att växa fram är inte längre samtal och diplomati utan upprustning, krigshets och stöd till allt upptänkligt våld som säger sig försvara oss från barbariet, helt i linje med JD Vances uppläxning vid förra årets konferens.
I skuggan av Trumps privata hittepå till fredsråd är det med andra ord inte direkt så att det kryllar av europeiska fredsinitiativ. I München var det heller ingen europeisk ledare som invände mot Marco Rubios rasistiska rappakalja om att syftet med västvärlden är att behålla världsherraväldet. Good luck!
Men hur ser det då ut med själva konsten – finns det några tydliga exempel på verk som på något vis inte bara reaktivt svarar på denna krigshets utan också pekar mot något nytt?
Det är den fråga som följer mig när jag går runt i den magnifika installationen ”VÄRN” på Moderna i Malmö. I tolv år har John Skoog arbetat med lantbruksarbetaren Karl-Göran Perssons skyddsfort utanför Hörby på den skånska landsbygden. Efter att ha tagit del av den statliga pamfletten ”Om kriget kommer” (1943) började Persson med hjälp av insamlat skrot bygga på det värn som skulle skydda hela trakten vid ett krigsutbrott.
Pamfletten förnyades i olika versioner under hela kalla kriget. I kuslig samklang med Fukuyamas tes om historiens slut gavs den sista varianten ut 1991 för att återlanseras först 2018. Varken Gulfkriget 1991, NATO:s interventioner i Bosnien 1995 och Kosovo 1999, invasionen av Afghanistan 2001, Irakkriget 2003, Libyen 2011, Syrien från 2014 eller NATO:s östutvidgning efter 1991 gav upphov till något hot om krig. Faktum är att det svindlar till vid tanken på hur jag i just detta historiska gap kommit att granska konsten och alla dess motsägelser, i fred.
Skoogs sjukt vackert stiliserade långfilm ”Värn” om Karl-Göran Perssons bygge gick upp på biograferna i slutet av februari, och det är den scenografiska rekonstruktionen av fortet som nu flyttats till museet och förvandlats till skulpturen ”Svalebo”. Det första som slår emot mig i museets gamla turbinhall är lukten av skrot och blöt cement. Det till synes tidsbundna och historiska har förvandlats till något färskt, nästan levande. Vid sidan av projiceras ”Eklips”, ett 20-minutersmontage från den svartvita långfilmen.
I filmen visas inte bara fragment från Perssons livslånga försök att skapa ett safe space, utan även hur bygget också fungerar som lekplats för traktens ungar. Att låta en barnkör sjunga Lars Forsells vackra översättning av Boris Vians klassiska antikrigssång ”Le Déserteur” gör den skånska slätten till något annat än sångens ”fältet där det mördas”. Men inte är väl Karl-Göran Persson en desertör, även om det är barnen, till skillnad från i långfilmen, som står i centrum av ”Eklips”?
Skoogs projekt prövar gränsen mellan det rimliga och det överdrivna i försöket att skapa trygghet. Hans långvariga arbete speglar också Perssons livsprojekt, där själva byggandet blir en form av rationell omsorg och patologisk besatthet. Det fina är hur projektet rör sig mellan dokumentation, gestaltning och undersökning, och hur det riktar sig själv mot oändligheten.
Vad som till en början framstår som ett naturligt ändamål får processen att ändra karaktär – det finns alltid mer att säkra, mer att förstärka, men också mer att utvinna konstnärligt. Byggandet ger mening, som inte bara kan förklaras genom intresset att skydda sig från ett kommande krig eller att skapa ett erkänt konstnärskap. Det är som om begäret i såväl Perssons som Skoogs arbete också skapar sitt eget intresse.
I förflyttningen av fortet från filmen till museet uppstår en ny problematik. Museet har ju historiskt också fungerat just som ett värn. Det bevarar föremål i kontrollerade miljöer och skyddar berättelser om det förflutna. Fortet tas först ur bruk som skyddsvärn, och sedan som filmscenografi när det blir till ”Svalebo” i museet. Som besökare till svalboet går det inte att gå in i bygget, utan bara runt i cirklar. Det får en ny skulptural status, blir till en monumental fetisch laddad med en särskild närvaro, men som också ger plats och reflektion och nya berättelser om dess mening.
Denna förskjutning ger museets ritualer en slags magisk kraft som filmmediet saknar, men som jag misstänker att Skoog som konstnär bar med sig när han fångades av Perssons bygge. Att han inte nöjer sig med långfilmen reflekterar inte bara en medvetenhet om utställningsrummets specifika kvaliteter, det expanderar verket på ett sätt som riktar intresset på den potentiellt oändliga konstnärliga processen.
Skoog gör Karl-Göran inte först och främst till en mytologisk figur, utan snarare till en psykologisk struktur att konstnärligt spegla sig i. Kanske berättar detta något om konstens möjligheter så länge krigspropagandans kassaflöden inte sinar. Hög tid för John Skoog med team att ta patent på ”Totalförsvarets konstnärliga forskningsinstitut”. ”Om konsten kommer…”
Fredrik Svensk är konstkritiker samt redaktör för tidskriften Paletten
Café Bambino: Moraliska ambitioner, perversa miljardärer & bröllopsinbjudningar
