Jag ska ta en kaffe och möts av fyra stjärtglipor
När konsten dyker upp i vardagen blir den något nytt
Publicerad 2026-02-05
På Moderna museet blickar Picassos figurer ner från väggarna, och i Dagens Nyheter trär Magnus Bons ett pärlband av galleriutställningar från Hudiksvallsgatan till Östermalm. För mig har några av den senaste tidens konstupplevelser skett på mer oväntade platser.
På Hägerstensåsens medborgarhus – i dess vardags-karnevaliska myller av folkbildning och bridgeklubbar, körsång och schackträning för barn, folkdans och studiecirklar – visas utställningen ”Hemsökta helgdagar”, en mycket prosaisk och delvis vacker framställning av arbetet i det globala varuflödets fraktkedjor, och del av forskningsprojektet Ghost Platform, som kommer att fortsätta visa verk under 2026.
I tjugofyra korta ”kapitel” ser vi hamnarbetare i Genoa som vägrar lasta vapen till Saudiarabiens krig i Jemen, facklig organisering efter dödsfall på Amazonlager i Kentucky, utvecklingen av mjukvara och ergonomiska hjälpmedel som gör arbetare till cyborgliknande enheter i packning och sortering av paket.
Som Allan Sekula har visat i den epokgörande filmen ”The Forgotten Space” är logistik och lagerhantering en osynliggjord, förträngd och bortglömd del i just in time-ekonomin. I Sverige har det i tio år pågått en konflikt inom detta område, med oöverskådliga konsekvenser för den svenska modellen. Det började 2016 när multinationella företaget APM Terminals i Göteborgs containerhamn vägrade förhandla med Hamnarbetarförbundet, det medlemsstyrda facket som organiserar majoriteten av APM:s anställda, för att istället teckna ett kollektivavtal med det mindre och mer fogliga LO-anslutna Transportarbetareförbundet.
Det fortsatte 2019 när den socialdemokratiska regeringen på Svenskt Näringslivs begäran drev igenom en historisk inskränkning av strejkrätten, så att det blev olagligt att vidta stridsåtgärder utanför kollektivavtal, vilket ytterligare har ökat incitamenten för arbetsgivare att förhandla med marginella eller så kallade gula fackföreningar. Nyligen vann GRT, Gothenburg RoRo Terminals, rätten att avskeda Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson på grund av en formell petitess.
Delar av denna närhistoria ingår i Benjamin Gerdes dokumentära videofragment. Men starkast på Medborgarhuset är det jordansk-palestinska kollektivet Bahaleens smygfilmade road movie: en drömsk 17-minutersloop som med bilradion som enda soundtrack följer den nya rutten av lastbilstrafik genom Saudiarabien och Jordanien till Israel under Houthirebellernas blockad av transporter över Röda havet.
En mängd frågor etsar sig fast i mitt minne tillsammans med verket. Kanske för att bara ett enda svar ges: öken, berg, autotune, a capella, smash cuts, motorväg. Kanske också för att jag stöter på verket liksom oförberedd, under en rast från mitt eget arbete i biblioteket, en blek januariförmiddag i Hägerstensåsen, jämte två parkeringsvakter som har kommit in för att värma sig.
Något liknande händer när jag ska ta en kaffe på baren Crum Heaven, och möts av fyra raggarskåror, myntinkast, stjärtglipor. Om jag alltid skrämts av den här sortens dekolletage är dessa otäckare än någonsin förut. De tillhör fyra generöst skulpterade och glaserade terrakottafigurer, cirka 40 centimeter höga, föreställande ordningsvakter i blå uniformer och neongula västar, sittande på huk, en av dem med batongen i handen.
Konstnärspseudonymen BB Hennix har placerat dem i en nisch med ryggarna mot betraktaren, och de tittar antingen ner mot en imaginär person på marken, eller upp mot väggen och ett stort svartvitt fotografi: en av polisens mobila kameravagnar för övervakning, placerad några hundra meter upp på Högbergsgatan, framför Andreaskyrkan och dess fasadinskrift ”Var inte rädda” (vilket också är hela installationens titel).
De senaste tio åren har det dödliga polisvåldet i Sverige nått rekordtoppar, polisens ingripanden i utsatta områden som Husby har av boende beskrivits som hotfulla, våldsamma och godtyckliga, och ordningsvakterna har vuxit i antal, fått utökade befogenheter och fällts för övervåld i en rad domar. Exakt vem som inte ska vara rädd, och för vad, är inte helt klart.
Ändå skrattar verket; smittsamt också. Är det så att vissa konstverk är bra för att de lyckas vara övertydliga och komplicerade, omedelbara och oändliga på en och samma gång? Här förstår man problemet direkt, men bara för ett ögonblick, eftersom den uppenbara meningen sedan övergår i en mängd motsägelser – njutbara sinnliga motsägelser.
Bara skalans och formspråkets förskjutningar mellan de serieteckningslika, Philip Guston-artade figurerna och det svartvita fotografiet lockar till ett sällsamt skratt, liksom det skulpturala överdimensionerandet av just de kroppsdelar och attribut som är både hotfulla och begärliga: kängorna, låren, skinkorna, stjärtskårorna.
