Den franska filosofin tolkas alltför opolitiskt
I Paris och i podden Gästabudet spelas tänkarnas radikala sociala kritik ner
Publicerad 2025-12-09
I höstas öppnade ”Echo Delay Reverb” på Palais de Tokyo i Paris (pågår till 15 februari): en utställning om det franska efterkrigstänkandets inflytande över amerikansk samtidskonst. Det handlar om det som i USA kallas French theory, en motsägelsefull idéströmning med verk av Jacques Derrida, Gilles Deleuze, Michel Foucault, Luce Irigaray, Julia Kristeva. På annat håll kallas den ibland poststrukturalism, och i Sverige sägs den ha introducerats av tidskriften Kris.
Konsthistoriskt handlar det om verk och konstnärskap som varit med att utforma vad samtidskonst betyder idag: Martha Rosler, Hans Haacke och Andrea Fraser har i sina förhållningssätt till konstmuseet och konstnärsrollen kommit att definiera uttryck och möjligheter som idag ses som självklara. Vad gäller den franska filosofins genomslag – som inte bara skett i amerikansk konst, utan i själva vårt tänkande, i humaniora och samhällsvetenskaper, i politisk teori och sociala rörelser världen över – så är traditionen omstridd. Av högern är den avskydd för att ha raserat eviga sanningar om familjen, sexualiteten, och förnuftets framåtskridande; inom vänstern ibland beskylld för att ha slarvat bort den politiska handlingskraften i olika former av subjektskritik.
Utställningen i Paris uppmärksammas av andra skäl. För det första på grund av självcensur: i verket ”Replacement” hängdes Martiniques flagga från museets fasad (den forna kolonin Martinique är numera ett franskt departement, flaggan är knuten till självständighetsrörelsen), vilket konsthallen bedömde som ett potentiellt lagbrott och tog ner den redan första dagen.
För det andra, på grund av dess amerikanska curator: Naomi Beckwith är nämligen också curator för nästa upplaga av Documenta. Ett uppdrag hon tackade ja till, trots att den ordinarie tillsättningskommittén hade avgått med förklaringen att deras arbete hade blivit omöjligt i och med Tysklands långtgående repression av det offentliga samtalet efter 7 oktober-attacken och angreppet mot Gaza. Dessa saker säger något om utställningens grepp om ämnet. Men vad är egentligen ämnet, givet den ”franska teorins” motsägelsefullhet?
Allt kan ha börjat när den franske antropologen och etnologen Claude Lévi-Strauss under andra världskriget flydde Paris till New York. Å ena sidan blev han tvungen att ändra sitt namn till Claude L. Strauss på grund av de många blåjeansbeställningarna – ett missförstånd som kan få illustrera en senare amerikansk ovilja eller oförmåga att ta till sig franskt tänkande. Å andra sidan var det i New York han träffade lingvisten Roman Jakobson, vilken uppmuntrade honom att grunda sina etnologiska undersökningar i Saussures lingvistik och skriva ”Les structures élémentaires de la parenté”, som 1949 blev startskottet för strukturalismen och dess efterföljande mutationer.
Att ta ställning i historiens men inte nuets kamper väger lätt
Idén att mening uppstår i spelet av godtyckliga skillnader inom ett teckensystem – där skapandet av värden och mening måste förstås semiologiskt, snarare än som givna av Gud eller den mänskliga naturen – blev med den tidiga strukturalismen en vetenskaplig grund i empiriska discipliner och sökandet efter universella strukturer i mänskliga gemenskaper. Samma semiologiska impuls utgör också grunden för den explosion som sen skedde inom det franska tänkandet under 1960- och 70-talen med så olika saker som Derridas dekonstruktion av den västerländska metafysikens fasta värden och Foucaults beskrivning av disciplinsamhällets framväxt ur fängelsets och militärkasernens rutnät.
Dessa teoretiska projekt försöker utställningen spåra i konstnärliga praktiker från 1970-talet fram till i dag. Den är organiserad i delar som korresponderar mot olika filosofiska block: Kristevas idé om det abjektala, Deleuzes begärsmaskiner och Monique Wittigs lesbiska utopi ”Les Guérillères”, den New York-baserade tidskriften Semiotext(e) och skriftserien Foreign Agents som översatte flera av de franska tänkarna.
Det hela är pedagogiskt och översiktligt – och en smula ytligt. Det politiskt omstörtande är tydligast i de välkända tidigare verkens Vietnamkrigsmotstånd, institutionskritik och feministiska separatism. Men själva överföringen mellan filosofi och konst förblir i stort outforskad. Varför görs till exempel inga distinktioner mellan då och nu?
Å andra sidan glimrar en Foucaultreferens till i ett Juliana Huxtable-verk om transerfarenhet och nätkultur och utställningen vidgar idétraditionen från det strikt franska till det frankofona, och inbegriper det karibiska antikoloniala tänkandet hos Frantz Fanon, Aimé Césaire och Suzanne Roussi-Césaire samt Édouard Glissant: högst relevant både i relation till den franska filosofin, 1970-talets militanta svarta befrielserörelse i USA och dagens kamper.
I övrigt har sådant som skulle kunna skapa konflikt förvisats till katalogen. Eller så förtigs det där också.
Naomi Beckwith beskriver i sin inledande text den viktiga roll som spelats av Whitneymuseets Independent study program – ett studieprogram med gemensamma seminarier för konstnärer, kritiker och curatorer – där hon själv och flera av konstnärerna i utställningen (liksom undertecknad, för transparensens skull) antingen har studerat eller undervisat. Men hon nämner inte att läsåret 2025–26 är inställt och den tillförordnade verksamhetsledaren sparkad av museets ledning, efter ett performance i solidaritet med palestinsk frihet som gjordes i våras. Hur skulle hon kunna göra det, efter sitt ja till Documenta?
Att ta ställning i historiens men inte nuets kamper väger lätt. Att ta ner en flagga hissad i solidaritet med en pågående självständighetsrörelse är obegripligt och framför allt oförenligt med utställningens själva ämne. Det är en avpolitisering och ideologisk instrumentalisering av en radikal tanketradition, något som sker såväl i USA som i Frankrike och Sverige.
När den tidige Kris-redaktören Horace Engdahl i podden Gästabudet får frågan om hur tidskriften påverkat svenskt kulturliv genom att introducera dittills okända tänkare, svarar han att den viktigaste effekten av Kris egentligen ligger på ett annat plan: ”Den skapade med sin slyngelaktighet ett annat klimat än det väldigt moraliska, politiskt pragmatiska, resultatinriktade senrevolutionära 70-talet som på något sätt fortfarande trodde att man kunde använda kulturen för att göra samhället rättvist. Det tog slut, och det var delvis Kris förtjänst.” Det är ett avslöjande uttalande, som tyder på en minst sagt selektiv läsning: faktum är att även Krisfavoriten Derridas hela filosofiska projekt, dekonstruktionen, syftar till rättvisa.
På ett liknande sätt väljer ”Echo Delay Reverb” att inte besvära sig med vissa frågor. Därför kan den inte heller leva upp till det som, enligt François Cusset i boken ”French Theory” (2003), ofta har kännetecknat det amerikanska mottagandet av detta tankegods: att förstå och härbärgera den franska filosofin som en radikal social kritik, i relation till den traditionella kritiken av kapitalism samt i närhet av pågående sociala kamper.
Kanske kan man säga att utställningen är fin, men inte helt sann.
I själva verket: Aktivisterna på Nationalmuseum
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
