Mitt i all bottenlös sorg blir det mänskliga synligt
Även institutioner kan göra motstånd mot institutionaliserade former av förnekelse
Publicerad 2025-09-30
Bergen Assembly: ”På tvärs, med, och nära”
Bergen Assembly beskriver sig inte som en triennal, utan som en ”sammankomst”. Snarare än att styras av ett enhetligt curatoriellt tema formas varje upplaga av en grupp utsedda ”conveners” som samarbetar med konstnärer, forskare, aktivister och andra kulturarbetare för att utveckla programmet. Detta förhållande till konst var resultatet av en stor konferens kring problemen och möjligheterna med biennalkulturen som tillsammans med konstmässorna hade exploderat efter kalla krigets slut.
Men något revolutionerande resultat av det som presenterades i The Biennial Reader 2010, märktes inte mycket av i den första upplagan av Bergen Assembly 2013. Detta trots att man bytte namn på varje utställningsrum till forskningsinstitut, och benämnde alla konstnärer forskare. Likväl var det en riktigt bra och påkostad utställning.
Vid öppningen 2013 fann jag mig själv i samtal med en lokalpolitiker som med stor entusiasm talade om behovet av Bergen Assembly, vars budget man bara kan drömma om bland svenska biennaler. Det var ett förvirrande möte. Han visade sig vara från Fremskrittspartiet, och hade ännu inte sett själva den postavantgardistiskt kritiska ”Monday begins on Saturday”, sammansatt av Ekaterina Degot och David Riff och inspirerad av en sovjetisk science fiction-roman med samma namn av bröderna Strugatskij. Det var ett halvår före Rysslands annektering av Krim, men jag minns att mycket av diskussionerna kretsade kring vad som höll på att hända med grannen i öst.
… framstår på plats som nyfiket och rigoröst, fullt av otippade effekter
Sedan dess har jag bara följt projektet på avstånd, men kan konstatera att varje upplaga tagit nya steg vad gäller att experimentera med organiseringens och arbetsdelningens estetik lika mycket som själva konsten.
Innan jag turar upp till Bergen kollar jag den norska valvakan på SVT. Noterar att Fremskrittspartiet får nästan 24 procent, men också att flera partier tycks tävla om att visa mest stöd för Palestina, jag slås ner av tanken på att detta sannolikt inte kan hända i något annat europeiskt land trots pågående folkmord. Jag kommer att tänka på Jumana Mannas och Sille Storihles ”The goodness regime” som visades på Bergen Assembly 2013. Med varsam ironi skärskådade denna kritiska dokumentär myterna som format Norges självbild som fredsnation och moraliskt föredöme i ljuset av bland annat Osloavtalet, något som just fått ny aktualitet när regeringen stoppar Oljefondens investeringar i bolag kopplade till ockupationen av Västbanken och kriget i Gaza efter Aftenpostens avslöjande.
Årets upplaga heter ”På tvärs, med, och nära” och består av tre olika projekt ledda av Ravi Agarwal, Adania Shibli och Bergens arkitektskola. Här ligger fokus på grannskapliga gester, kärlek och kollektivt samlande som svar på sociala, ekologiska, ekonomiska och politiska orättvisor.
”På tvärs …” visar sig bestå av en kombination av lärande- och delandeprocesser tillsammans med några mer tydliga, ofta arkivbaserade utställningsdelar. Det kan låta både torrt matnyttigt och svåröversiktligt, men framstår på plats som nyfiket och rigoröst, fullt av otippade effekter.
Ofta handlar verken om att koppla samman lärandeprocesser från andra ställen och låta dem fortsätta och transformeras i Bergen. Ett exempel är Jakkai Siributrs projekt ”There is no place”, som utgår från shanfolkets erfarenheter i Myanmar och genom textila banderoller och workshops skapar kollektiva berättelser på plats i Bergens textilmuseum.
I Stranges Stiftelse fattighus för kvinnor möts flera arkiv, där montage ställs vid montage: Skeivt arkiv från Norge, Nepal picture librarys feminist- och dalit-arkiv, Grindmill songs från Indien och husets egna dokument. I denna miljö korsas deras material och skapar omsorgsfullt nya förbindelser med gemenskapen i ett hus med en 400-årig historia.
Utöver arkivbaserade processverk finns här också mindre samarbeten, som Joar Nangos och Ken Are Bongos 270-graders installation ”Post-capitalist architecture-tv ’270° version’”, där kritiska reflektioner över samisk arkitektur, nomadism och markrättigheter reflekteras i utmanande installationsform.
Om dessa tre tvärartade och kollektiva praktiker resulterar i något som det också går att titta på, tolka och reflektera över, så fanns här också former vars dokumentation förblev mer flyktig.
Här tänker jag på tre dagars samtal med Munir Fasheh, den kristna palestinska matematikern som tillsammans med The communist museum of Palestine initierade en mujawara, en grannskapande pedagogisk praktik som bygger på närhet, omsorg och ömsesidigt ansvar. Den Harvardskolade professorn hade vänt den institutionella matematiken ryggen när han insett att hans illitterata mor använde mer avancerad matematik i sitt sömnadsarbete än vad han lärt sig i sin utbildning. För Fasheh handlar moderns kunskap om lärande, medan hans skolning, först under det brittiska mandatet och sedan i USA, handlade om utbildning.
I mars förra året skrev jag om Forensic architectures arbete ”Humanitarian violence in Gaza” som ett exempel på hur konsten kan avslöja hur språket kring det humanitära används för att legitimera folkmord. I mujawaran med Munir Fasheh och ett 20-tal andra framträder en minst sagt utmanande paradox extremt tydligt. Vad arbeten som ”The goodness regime” av Manna och Storihle delar med Forensic archtecture är att betraktaren faktiskt utbildas, medan mujawara blir ett strategiskt undvikande av utbildningens bestämning av konflikten till förmån för ett medfött lärande, bortom det institutionella ramverk som skiljer mänskor från mänskor.
Från min institutionella blick framstår detta som ett steg från en kritisk konst, mot en okritisk representation av något mer naturligt. Men i själva samtalspraktiken händer något annat, det låter kanske flummigt, med den går bokstavligen på ”på tvärs, med, och nära” frågor om konstens och livets villkor och funktion, ofta i skuggan av en utvidgad erfarenhet av Nakba. Mujawara sätter därmed indirekt konstens så kallade ”educational turn” och dess ”konstnärliga forskning” i ett helt nytt ljus.
Fashehs medverkan är initierad av Adania Shibli som en del av behovet att lära med i stället för att återupprepa maktens logik. I hennes fall sker det i ljuset av den långvariga utplåningen av palestinska liv – och konstformen som gjort frågan om hur man kan engagera sig konstnärlig är existentiell. Mitt i all bottenlös sorg och frustrationen över upprätthållandet av det ”humanitära våldet” blir mujawaran för mig en lisa för en mänskligare mänsklighet. Sammantaget framstår årets Bergen Assembly som ett bevis på att även institutioner kan göra motstånd mot institutionaliserade former av förnekelse.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Jeffrey Epsteins offer talar, igen
