Jag älskar hur måsarna festar, skriker och glor
Här är sommarens publikdragare på Liljevalchs
Publicerad 2025-06-15
Jag vet inte varför jag gillar det jag kallar måsar (det heter säkert något annat egentligen) men jag tror det är något med deras hållning. Deras sätt att stå och glo. Att festa och skrika. Jag projicerar en hel del mänskliga beteenden och uttryck på dem, förvandlar dem. Antropomorfism, att tillskriva djur och natur mänskliga egenskaper är mer än bara fabelskapande, det är också något man gör för att göra världen hel.
Det är i alla fall vad jag tror. Och inför Lars Jonssons gedigna fågelskildringar, som nu visas i Liljevalchs stora salar, återkommer den tanken, att det är något alla gör. För visst är det en sorts porträtt Jonsson har skapat, och allt – från detaljskisserna som i den största salen får fylla en hel fondvägg, till de större målningarna där fåglarna får vara i sina element – andas kontakt.
Lars Jonssons fågelböcker lär finnas i många bokhyllor landet och världen över, och sommarens utställning är en publikdragare. Tillsammans med de andra två som öppnat samtidigt får den dock något mörkare över sig, något som handlar om ömtålighet, om naturen och klimatet, om arterna som blivit sällsynta.
Vid sidan om Jonsson ger Lundahl & Seitl verket ”River biographies”. En 45 minuters upplevelse av ljud, närhet, tillit – den uråldriga relationen mellan sten och vatten blir en stilla vandring i mjukt mörker.
Den sista i trestegsraketen är ”Komtemåtta – En banbrytande frizon för kvinnor”. Det var Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad som byggde frizonen, och ”Komtemåtta” hette den fantasikommun som skapades för att öva på att styra och driva politik. Utställningen är lite förvirrande dubbel till sitt innehåll: en kulturhistorisk arkivarisk del, där foton och publikationer visas upp, och en konstnärlig, där historien, kvinnorna, idéerna har bearbetats och utvecklats av konstnärlig hand. De båda spåren presenteras sammanflätade, och det som blir intressant just i sammanhanget och platsen Liljevalchs är Fogelstadkvinnornas syn på sin samtid.
För freden, både som frånvaro av krig och som ”fred med naturen”, var en viktig ledstjärna, framför allt för Elin Wägner och Elisabeth Tamm som grundade skolan tillsammans med Honorine Hermelin, Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren. Tamm ägde godset, Hermelin var pedagog och rektor. När skolan startades 1925 hade kvinnor just kämpat sig till rösträtt och fullgott medborgarskap. Liljevalchs var hyfsat nybyggt, världen var ganska ung och frisk efter krig och revolution.
Nu var det dags för kvinnorna att steppa upp: att utbilda sig, vakna politiskt, lära sig varsamma sätt att bruka jorden. Framför allt det senare, idén om att låta jorden vila, gå i träda var levande.
Komtemåtta, ok, ja, ser lite töntigt ut men ”kom till måtta” är ett begripligt ideal, en kristen dygd rentav där dess olika motsatser setts som dödssynd. Jag tolkar Fogelstadskvinnornas reaktion på sin samtid som å ena sidan förnuftigt småskalig, tålmodigt reformistisk och även till viss del revolutionär. Å andra sidan väldigt idealistisk – men det kunde de väl få vara? Fredskampen, den förlorade de ju men att lära deltagare att driva en kommun, förbereda kvinnor på att sitta i styrande församlingar, genom rollspel, själva ”Komtemåtta”, är genialiskt och måste ha gett ett värde under lång tid. Jag kan tänka på Fogelstad när Tidögänget stryper folkbildningen.
Så varför har gruppen och skolan alltid tråkat ut mig?
Är det för den sekteristiska glansen i ögonen hos alla som inte blir uttråkade?
Är det för att separatism, som är ganska tufft, liksom avförtrollades av Fogelstad-kvinnorna?
Jag misstänker det senare. Dessutom har jag alltid sett dem som för liberala och välbärgade.
Men viktigare nu är vad Fogelstad kan betyda i en tid när både feminism och fredsrörelse befinner sig i en svacka, under press och, kanske, i en tid av omförhandling.
Kvinnorörelsen har alltid famnat mer än just kvinnors villkor, lierat sig med andra rörelser. Vad som inte verkar ha funnits hos Fogelstadkvinnorna var intresse för identiteter. Nog var de lite queera, Fogelstad i dag hade, hoppas jag, inte uteslutit transkvinnor eller låtit sig splittras av en sådan fråga. Världen stod ju i brand. I stället för inåt såg de utåt.
Det kan vara därför de, och deras feministiska bakgrund och samtid, också lockar så många konstnärer att forska kring och bygga konstverk om, konstnärer som deltar på ”Komtemåtta”: Åsa Elzén, Oliva Plender, Åsa Sonjasdotter, Petra Bauer, Susanne Ewerlöf och Anders Sunna. Det tycks ha funnits en öppenhet, ett sinne för världens praktiska natur, som det är spännande att gräva runt i.
”Komtemåtta” är en inklämd sommarutställning (parallellt och i samarbete med Kin museum i Kiruna) som går ner redan den 10 augusti. Den har vid en hastig titt inte ett dugg att göra med Lars Jonssons förföriska fågelmåleri. Men vi lever i en värld där ”fred med jorden” har ersatts av ”maxa tillväxten” och där skog ska gödslas för att kortsiktigt nå klimatmål (långsiktigt skapa fler problem). Samtidigt verkar den tretåiga hackspetten ha försvunnit från Uppland. Det är ju trots allt värre än att de festande måsarna väcker dig om natten.
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln special
