Hon tatuerar kirurgens linjer på sin egen kropp
På Accelerator möts lugn och intensivt kaos
Publicerad 2026-03-25
Linnéa Sjöberg: Out of character, Accelerator
Olof Marsja: I din röst bor anden till ett språk, Accelerator
Accelerator, Stockholms mest akademiska konsthall, inleder sitt 2026 med att kungöra att kunskapshierarkier är årets tema. Tankarna går förstås till bildkonsten som en kunskapsform i egen rätt men också till en möjlig uppvärdering av hantverket, handens och kroppens kunskap.
Den ordlösa kunskapen har en lägre rang än den som formuleras i tal eller text, det är knappast något nytt. Att definiera hierarkierna, även om det görs om och om igen, kan ändå vara nödvändigt. Problemet är väl att tolkningen ändå görs i text. Som nu.
Två soloutställningar presenteras för våren: Olof Marsja och Linnéa Sjöberg samsas om konsthallens utrymme. Två konstnärliga temperament och uttryck som nästan inte kunde vara mer olika. Men det är ändå frestande att se hur de kan hänga ihop. Särskilt som, ja, Accelerator är en akademisk konsthall med övergripande tema.
Marsjas skulpturer, med sina omsorgsfullt snidade fötter, ihopsatta med enkla medel som till exempel buntband, kontra Sjöbergs performativa projekt där materialet är den egna kroppen. Eller om man tar Sjöbergs kaotiska video ”Dead stars”, projicerad i ett hörn, kontra Marsjas ljudverk ”I min röst bor anden till ett språk”, där mor och son samtalar enligt ett högtidligt, högstämt manus på samiska. Den ena konstnären drar mer åt hantverket, den andra åt konceptet. Hos Marsja finns ett upphöjt lugn, i Sjöbergs utställning mer intensivt kaos.
Det är förstås en hårdragen jämförelse och det finns en hel del som också förenar de båda konstnärerna och utställningarna. Tydligast är en kroppslighet, men vi kan börja med ansiktena. Olof Marsja viger ett helt rum nästan uteslutande till glasmasker, som monterats på väggen i lagom spegelhöjd. De lockar, både som identifikation och som något frånstötande. Som en sorts vänner från konsthistorien, kanske kan de användas rituellt, kanske är de något att gömma sig bakom. Eller om man vill kontemplera kring identitetslekar.
Som ett svar döljer sig längst in i Sjöbergs utställning en smal korridor, ett hemligt rum där ”The Berlin experience” visas. Ansikten tycks växa ut från väggen, uttrycksfulla masker som är hemlighetsfulla på ett befriande sätt. Platsen tycks privat.
Linnéa Sjöbergs genombrottsverk ”GTD4s810 (Getting things done for satan)” var en form av maskerad då hon gestaltade en karriärkvinna dygnet runt och i ett senare projekt, ”Salong flyttkartong”, blev tatuerarrollen den dominerande. En kameleontisk förvandling. Salong flyttkartong kunde finnas i två år ungefär, som en ambulerande tatuerarstudio förknippad med fest och med en avslappnad attityd till olika visuella förändringar av kroppen. Sedan vaknade Stockholms tatuerare och protesterade samtidigt som projektet blev för etablerat och därför avslutades.
I den andra delen tatuerar Sjöberg in linjerna
Utställningsarkitekturen bygger till hyfsat stor del på en rad med provhytter – plats för att byta om, byta skepnad, testa andra sätt att vara – vilket ju är helt genialiskt. Inne i hytterna syns objekt från olika projekt, utrymmet som kunde vara speglar fylls av video. ”Between these lines” (2012/2026) skildrar i en första del besök hos en plastikkirurg som ritar linjer för hur en bröstförstoring skulle byggas upp. I den andra delen tatuerar Sjöberg in linjerna. En lika permanentad som kroppsligt utlämnande diptyk.
Kunskap genom förvandling av den egna kroppen – det skiljer sig från Olof Marsjas utställning där det är ett annat slags identitetsarbete som pågår. Den samiska kulturens uttryck och historia hörs inte bara i ljudverket, det manifesteras i symbolspråk och i lite mer tydliga manifestationer som ”Närstudie av den koloniala maktens fantasier” där en av hans stora människolika skulpturer, en cyklop med ett stort öga som ansikte, håller den stora ”Suecia antiqua et hodierna”, Erik Dahlbergs planschverk över stormaktstiden Sverige – där ”Lappland” då som nu är en plats att dra naturtillgångar ur.
Olof Marsjas konstnärskap (och kunskapsform om man vill) går mer åt kroppsliga former, symboler, känsla för materialitet. Här uttryck både humor och sorg – de fem små figurerna med blomansikten som drar en Ikeakasse med sameslöjd är oemotståndliga – och det är som om rummet bryts sönder trots stillsamheten. Som om det mullrar under golvet, av samisk erfarenhet och kunskap.
Längst in i salen finns ”Tidens hjul”, som titeln antyder en berättelse om cirkulär tid. Verket baseras på ett släktträd, men ickekronologiskt som om alla levt samtidigt. Det finns något trösterikt här, något som håller ihop oss alla.
Ulrika Stahre är redaktör och kritiker på Aftonbladet Kultur, ansvarig för konstbevakningen.
