Här är det inget tjafs och inga överdrifter
Ulla Wiggen är levande svensk konsthistoria
Uppdaterad 2025-03-24 | Publicerad 2025-03-23
”Ulla Wiggen: Passage” på Västerås konstmuseum
Ögonen, irisarna med sin svarta otillgänglighet i mitten, sina stänk av olika färger, hamnar längst in som en final. Ulla Wiggens retrospektiv Passage har landat på Västerås konstmuseum, efter en turné från Fridericianum i Kassel via Esboo moderna konstmuseum, Finland.
Det är inte så underligt att dessa irismålningar väcker uppmärksamhet och beundran, de är inte bara väldigt skickligt målade, de går rakt in i människans mysterium. Själens spegel och så vidare.
Utställningen Passage är listigt curerad i en både kronologisk och tematisk rörelse: ”insida” följs av ”utsida” och tillbaka igen. Målningarna från apparaters inre med kretskort och olika elektroniska komponenter avlöses av porträttmålningarna som i sin tur växlas in till kroppens inre organ och vidare till irismålningarna.
Ungefär så: en snabbtur till konstnärligt sökande.
Alla motivgrupperna är givande, även om jag har lite svårt för de kroppsliga insidorna. De är lite sökta, till skillnad från elektronikens estetiska och funktionella själ. Wiggens tidiga måleri är något helt eget, det är både lockande och sällsamt främmande. Så vackert och ordnat och exakt, och så till synes bejakande av framsteget, maskinen, en plats utan det mänskliga.
Dessa tidiga målningar tillkom på 1960-talet, den teknikoptimistiska tiden vilket är värt att ha med sig. Det är också under denna tid som Ulla Wiggen (född 1942) tidvis arbetade som assistent till Öyvind Fahlström, denne mångsysslande gigant inom svenskt avantgarde. Wiggen kan vara ”den felande länken mellan Barbro Östlihn och Öyvind Fahlström”, som Magnus Bons skrev i konsten.net när Wiggen ställdes ut på Moderna museet 2013. En utställning som har betecknats som hennes andra genombrott – och som också förstås passade Moderna museet med sin egen historia av framgång i det teknikglada 1960-talet.
Ulla Wiggen är helt enkelt levande konsthistoria, och har arbetat konstnärligt under mer än sex decennier – även om hon också delvis upphörde med konsten under en tid. Hon är också utbildad psykoterapeut, möjligen finns det något där i människokunskapen och vårdandet som går samman med motiven, med hennes strävan att nå längre in.
För maskinernas insidor avlöstes av dess utsidor och så småningom ansikten.
De är, om jag ska vara ärlig, också lite obehagliga
Ulla Wiggens porträtt i målningen ”Horisonten” av nyligen bortgångne Peter Cornell, nära vän och på 1970-talet make, är välkänt och lika intagande som det självporträtt hon målar 1969. Blicken ner, eftertänksamhet och undvikande i samma rörelse.
Det är den där sakligheten. Inget tjafs, inga överdrifter. Koncentration, hitta motivet. Och ljuset. Det vilar ett lika skoningslöst som underbart vårljus över många av Wiggens porträtt.
Så det är kanske så, att Wiggens konstnärskap hela tiden definierar sig själv genom en dialektisk rörelse, in- och utsida, vackert – skoningslöst, lockande – främmande, estetiskt – funktionellt. Det är inte alltid fråga om någon sorts motsatser, snarare egenskaper som tar spjärn i varandra.
Därför är det förstås också rimligt att jag personligen inte kan tycka om hela utställningen. Mitt gillande måste ju ta spjärn i något. Och även om jag ibland kan uppleva de inre kroppslandskapen som sökta, väcker verk som ”Passage”, som ju gett utställningen sitt namn, och den motiviskt lika ”Golem”, med sina dubbla hjärnor (åtminstone är det vad jag ser) ändå nyfikenhet och den sortens längtan efter mening som en konstupplevelse verkligen kan leda till. Ett sökande efter tvillinghjärnan? Som ett motdrag till den distans som ju ändå dominerar.
Och sedan kommer ju irismålningarna, de långsamt frammålade verken. Namngivna, individuella. Tre dimensioner fångade i två, som ändå slipper de räta vinklarnas ramar. De är, om jag ska vara ärlig, också lite obehagliga. Det har med skalan att göra. En skala som måste upplevas. Liksom hela denna intelligenta retrospektiv.
