”Teater är ett sätt att mötas och get dirty”
Willem Dafoe bjuder in nya och gamla vänner till teaterbiennalen i Venedig
Uppdaterad 2025-06-16 | Publicerad 2025-06-14
Skådespelaren Willem Dafoe är ny konstnärlig ledare för teaterbiennalen i Venedig, som pågår till 15 juni. Till sitt allra första program har han bjudit in gamla och nya vänner, som han på ett eller annat sätt har arbetat med eller följt genom åren. Därmed erbjuds årets festivalpublik en utmärkt mix av scenkonst från både USA och Europa.
”Theatre is body – Body is poetry”, har Willem Dafoe satt som rubrik på årets program för Biennale Teatro Venezia. På så vis vill han uppmärksamma den fysiska teatertradition som han själv kommer ur, berättar han när vi träffas halvvägs igenom festivalen:
– Kroppens närvaro och intelligens är en unik aspekt av scenkonsten som jag tycker är helt central, säger Willem Dafoe. Och med poesi menar jag inte helt bokstavligt utan i bemärkelsen saker som inte är prosaiska, inte normala – sådant som inte har en enkel förklaring.
Han har en förkärlek för teater som utmanar och överraskar sin publik på ett, som han säger, hälsosamt och angenämt vis.
– Jag är intresserad av teater som får dig att undra. Som när du ser den, får dig att tänka ”Vad är detta?!”
Det är inte svårt att se budskapet i hans program. Festivalen öppnades med ett besök av den berömda avantgardegruppen The Wooster Group från New York, som Willem Dafoe var med och grundade och själv spelade med i 27 år. Gästspelet ”Symphony of Rats”, med text av legendaren Richard Foreman (1937–2025), är en ny uppsättning i regi av gruppens nuvarande konstnärliga ledare Elizabeth LeCompte – som också var på plats i Venedig för att ta emot biennalens finaste pris Guldlejonet för teater.
Silverlejonet tilldelas den schweiziska skådespelaren Ursina Lardi, som gästspelar i helgen med Milo Raus sprillans nya uppsättning ”Die Seherin”. Den är en samproduktion med Schaubühne Berlin, som också förlade sin urpremiär för Yana Eva Thönnes ”Call me Paris” i Venedig, en historia om Paris Hilton och hennes dubbelgångare. De gästspelade också med Thomas Ostermeiers uppsättning av Maja Zades klurigt intressanta relationsdrama ”Changes”.
Till den lilla ön Isola del Lazzaretto Vecchio invid Lido, där ett sjukhus för pestsmittade låg 1403–1603, får publiken åka med specialchartrad båt för att stiga in i totalt mörker. Här, i den ruffigt patinerade tegelbyggnaden, iscensätter den italienska regissören Romeo Castellucci, som är en annan av Dafoes inbjudna vänner, ett slags vandringsteaterinstallation med titeln ”I mangiatori di patate” (”Potatisätarna”). Försiktigt trevande genom de mörka rummen möts vi där av scener löst associerade till hungersnöd, arbete och mystik. Kroppar i liksäckar som rullar runt, en mekanisk robotarm dirigerandes med ett lysrör, samt en grupp skitiga, koreograferade gruvarbetare som lyfter fram en naken kvinna ur en liksäck. De matar henne skedvis med något som liknar blod innan de förser henne med ett slags mekanisk näbb, så att hon får ”liv” och börjar prata med en kastanjettsmattrande, pitchad robotröst.
En höjdpunkt på festivalen är förstås premiären av föreställningen ”No title – An Experiment”, där Willem Dafoe själv tillsammans med den italienska skådespelaren Simonetta Solder i fyra exklusiva föreställningar framför en högst fragmentarisk text, också den av Richard Foreman. Replikerna är skrivna i form av mer eller mindre klyschiga, bekanta, för att inte säga banala, oneliners på spelkort, som de två aktörerna läser upp under den 45 minuter korta men intensivt intressanta föreställningen. Duon sitter vid ett bord, omgivna som av ett hav av krossat glas. Dafoe sitter inledningsvis i en rullstol, men till tonerna av svängig bossanova byter de platser mellan varje scen, som är indelade i 10-minutersfrekvenser. Den sista omgången görs helt på italienska, vilket ger de lösryckta, slumpmässiga meningarna – som man nästan hunnit hitta ett mönster i – en helt annan tonart.
– Richard Foreman var ingen traditionell dramatiker, han skrev ner sina manus, men med ett väldigt fragmentiserat språk, säger Willem Dafoe när jag träffar honom två dagar efter premiären.
– Han kunde dela ut repliker helt godtyckligt till skådespelarna och det här experimentet var något jag faktiskt gjorde tillsammans med honom innan han dog. Vi spelade in det, och du hör ju också en bit av den inspelningen i början av föreställningen.
– Så det var helt enkelt en hommage till Foreman att upprepa detta experiment här i Venedig, och utforska hans icke-traditionella sätt att leka med språket.
De började kasta saker mot scenen och skrek ”Åk tillbaka till Disneyland!”
Willem Dafoe, som fyller 70 år 22 juli och har en imponerande 50-årig karriär på scen och film i ryggen, formades som skådespelare under New Yorks experimentella avantgardeepok. Det var en helt annan teatertradition, som de också bröt tydligt med. Bland annat genom att föra in teknik på scenen som tidigare varit ovälkommen. The Wooster Group överlevde, som Dafoe formulerar det, genom att turnera flitigt, och var ofta i Europa och spelade.
– Jag minns ett gästspel i Zürich när vi hade en tv-monitor på scenen för en kort prolog, vilket gjorde publiken vansinnig. De började kasta saker mot scenen och skrek ”Åk tillbaka till Disneyland!”. På den tiden var teknologi inte välkommen alls på teatern.
Numera är alla former av teknik och multimedia vardagsmat på teatern. Också tiden vi lever i är helt annorlunda. Jag frågar Willem Dafoe hur han ser på möjligheterna för teaterkonsten, och en festival som Venedigbiennalen, att reagera och göra skillnad i denna turbulenta, utmanande tid.
– En av de vackra sakerna med teater är dess möjlighet att skapa omedelbara communities. När politiken misslyckas kan ju ibland konsten vara den plats där man kan lyfta diskursen och frågeställningarna. Teatern erbjuder också en möjlighet att återvända till något autentiskt, här kan vi få chansen att se var vi befinner oss och hur vi hamnade här. Det är ett sätt att kunna föreställa sig ett bättre liv, så teatern är verkligen viktig i dessa tuffa tider.
– Med den snabba tekniska utvecklingen och våra förändrade sociala vanor har teatern en möjlighet att ge oss tillbaka något vi förlorat – nämligen intimitet, gemenskap och mänsklig kontakt. Inte för att låta som en gammal surgubbe, men du vet, man går på stan och människor tittar inte ens på varandra längre. De flirtar inte, de spanar inte in varann, utan de går omkring i sina egna små bubblor och är helt uppslukade av sina telefoner. Så teater är ett utmärkt sätt att möta varandra, och ”get dirty again”, säger Willem Dafoe med ett skratt.
Jag gillar idén att om jag ska lägga programmet till den här festivalen borde jag också ge mig ut på golvet själv, med stövlarna på
Och på tal om att mötas igen så finns det goda chanser att få se Willem Dafoe på teaterscenen snart igen, avslöjar han.
– Ja, jag hoppas det i alla fall! Jag letar alltid efter intressanta saker att göra och nu har jag haft förmånen att få bli uppslukad av intressant filmarbete under en längre tid, men jag vill gärna spela mer teater.
Han får förstås ganska många förslag, men få som erbjuder sammanhang där han kan få en möjlighet att göra något originellt och nyskapande. Han är inte alls intresserad av konceptet ”känd pjäs med skådespelare kända från film”, bara för att det ska bli kommersiellt skottsäkert. Men han har redan några idéer på lut till nästa års festival.
– Jag kan inte lova något specifikt än, men ja, jag vill absolut stå på scenen här i Venedig nästa år igen. Jag gillar idén att om jag ska lägga programmet till den här festivalen borde jag också ge mig ut på golvet själv, med stövlarna på. I wanna get dirty too, haha.
Men innan dess ska han inte bara få årets festival i hamn, utan också hinna fira sin 70-årsdag.
– Jag kommer att jobba då och befinna mig på ett berg, så det blir lite speciellt. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Visst är 70 en speciell siffra, men alltså, födelsedagar … Alla dagar är ju desamma, säger Willem Dafoe.
Listen to Cecilia Djurberg’s interview with Willem Dafoe in English:
