Modern blick på Madama Butterfly
Sofia Adrian Jupither gör en feministisk analys av Puccini
Uppdaterad 2026-03-24 | Publicerad 2026-03-22
”Madama Butterfly” på Kungliga Operan
Medvetenheten om den klassiska operakatalogens inslag av sexism och exotism är vid det här laget god i Sverige. Sådant som vi numera betraktar som problematiskt har dock hanterats med varierande framgång genom åren. Trots att vissa verk sedan länge problemstämplats, fortsätter man också ändå gärna att spela dem, såsom Puccinis omåttligt populära ”Madama Butterfly” från 1904.
Ursäkten är givetvis dess oomtvistat underbara musik. Men med den följer en — i dagens ljus och i synnerhet mot den postkoloniala diskursen — knepig historia om hur en amerikansk marinofficer köper sig en ung, japansk hustru i Nagasaki bara för att sedan dumpa henne när han lekt färdigt med sin ”leksak”.
Med modern blick är det inte svårt att se hur detta handlar om sociala och ekonomiska maktstrukturer, imperialism och patriarkalt förtryck, men problemet är att Puccinis musik kan få Butterflys tragedi att låta som romantisk passion och olycklig kärlek. Så som i den berömda arian "Un bel dì, vedremo”, där Cio-Cio-San sjunger ut sin längtan och starka förhoppning om att hennes Pinkerton ska återkomma.
Även i Kungliga Operans nya uppsättning av Puccinis populära verk får vi en innerligt hjärtskärande version av denna aria, med polska Izabela Matulas psykologiskt finkalibrerade gestaltning. Men samtidigt gör regissören Sofia Adrian Jupither ett aktivt och lyckat försök att undvika klichéfällan genom att kritiskt betona det tidlösa problemet med västerländska mäns exploatering av unga asiatiska kvinnor. Ja, eller mäns förtryck av kvinnor, punkt.
Cio-Cio-San, a k a Madame Butterfly, är bara 15 år när familjen gifter bort henne, och blir samtidigt förskjuten och utfryst. Hon föder en son, och väntar efter makens svek i tre år på att han ska återvända. När denne väl gör det har han en ny, amerikansk hustru och de vill ta med sig barnet tillbaka till USA. Detta driver den olyckliga och utfattiga Cio-Cio-San i döden. För eftersom detta är en klassisk opera, och hon är en typisk, tragisk sopran, ser hon bara två alternativ: ett liv i prostitution och fattigdom — eller självmord.
Precis som i alla former av gestaltad information och kommunikation, vilar scenkonstens uttryck på koder. För att publiken snabbt ska förstå vem, var, vad och varför något sker på scenen används beprövade symboler, i bild, ljud och rörelser. Ibland tippar dessa över i klichéer och inte sällan bygger klichéerna på fördomar. Risken för att reproducera fördomar är således överhängande, vilket också har gjort att många uppsättningar av just ”Madame Butterfly” hemfallit åt ren och skär exotism.
Inom talteatern skriver man gärna om — eller över — daterade klassiker och kommenterar problematiska partier genom ingrepp i originaltexterna. För operakonsten gäller dock att kontakten med musiken bibehålls i iscensättningen. Börjar man klippa , skriva om, lägga till, eller förvränga musiken, uppfattas det snart som ett annat verk. Publiken har i regel också köpt biljetter för att höra just Puccini, om det står Puccini på affischen. I fallet ”Madama Butterfly”, som här spelas på italienska under sin originaltitel, är dessutom många av verkets förutsättningar tydligt inkapslade i musiken.
Under dirigent Daniel Carters ledning får Kungliga Hovkapellet också spela Puccini så vackert som vi känner igen honom, medan regissör Jupither anlägger just en modern, feministiskt medveten blick på italienarens original. Iscensättningen är förlagd till en realistisk, skitig miljö i originalets sena 1800-tal. Scenografin signerad Erlend Birkeland är placerad nära publiken, långt fram vid scenkanten. Alla akter utspelas så, vid Cio-Cio-Sans enkla hem av mörkt trä och rispappersväggar, där hon lever och väntar på sin Pinkerton inramad av en ständigt pågående prostitution. Amerikanska, vitklädda matroser kommer och går hos de traditionellt kimonoklädda grannflickorna. Den amerikanska, chauvinistiska respektlösheten fångas in i minsta detalj, såsom att Pinkerton och hans wingman Sharpless (Karl-Magnus Fredriksson) till och med dricker whisky ur japanska tekoppar.
Kontrasten blir också tacksam mellan Izabela Matulas stringenta, formaliserade gester och blickar som lånats från klassisk japansk scenkonst, och Pinkertons amerikanska stil. Den ukrainske tenoren Dmytro Popov har därtill en utmärkt förmåga att i Pinkertons vita uniform slå ett slag för att även manliga svin faktiskt kan känna ånger inför vad de gjort, även om det är försent, tack vare sin uppriktiga gestaltning.
Ellen Ruges sofistikerade ljusdesign spelar fint med i balansgången mellan symbolism och realism, med månsken som vandrar effektfullt över taken och gryningsljus som sipprar in genom pappersväggarna.
Detta är en ”Madama Butterfly” som trots sin känslostarka, romantiserande musik om ett extremt tragiskt kvinnoöde snarare gör mig förbannad än ledsen. Dess historiserande, avförtrollande inramning understryker effektivt de evigt aktuella riskerna för kvinnor att hamna i beroendeställning till män. Vare sig det är ekonomiskt eller känslomässigt.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
