Magnifik teater om styrkan i Afghanistan
Riksteaterns ”Veteranerna” är fem plus
Uppdaterad 2026-03-29 | Publicerad 2026-03-26
”Veteranerna” på Riksteatern
Golvad. Det är så jag känner mig när jag lämnar Riksteaterns föreställning ”Veteranerna”. Benen bär knappt.
Fyra skådespelare iscensätter berättelser från några av dem som ingick i den svenska ISAF-styrkan. Där finns den nerviga stridisen Jocke (Martin Nick). Befälet (Peter Eriksson) som pratar ”24/7” och ”mindset”-lingo. Den känsliga sjukvårdaren (Jimmy Endeley) och tolken Sandra (Pierina Rizzo), som vill att FN-stadgan ska vara vägvisare.
Det börjar med en stridsövning, som mynnar ut i att alla nyrekryter ska förbereda sin egen död om det värsta skulle hända. Ska kistan svepas i svenska fanan? Vilken musik vill man ha på sin begravning? Och så vidare.
I norra Afghanistan är det 38 grader varmt om nätterna. De oroar sig för dem där hemma, vad orkar de höra och vad vill man berätta?
Alla flippar ut vid nåt tillfälle, Sandra är nära att bli våldtagen. Man litar på varandra, för man måste, men drabbas av stora skälvan inför det man ser där borta. Är det en taliban eller är det en fåraherde? Skjut! Är du inte klok?!
Hemma igen är det ingen som fattar vad man varit med om. Inte heller terapeuten, som undrar över kosthållningen, sexuella övergrepp i barndomen, äktenskapet – allt utom vad det kan göra med en att delta i ett krig.
Det är en bedrift att göra detta relaterbart och begripligt för en publik som själv har mycket liten erfarenhet av krig. Ensemblen är magnifikt samspelt och jämställd. Alla har fler roller än en, men de glider in och ut i de olika gestalterna så sömlöst att man som publik känner sig helt trygg. Allt är så rakt och tydligt berättat, trots att så många röster pressas in och så många känslor dallrar i luften.
9 000 svenskar deltog i den tjugo år långa insatsen 2001–2021. De har varit med om samma saker men tar med sig olika erfarenheter hem.
Det enda jag saknar i denna enastående pjäs av Andreas Norman och Martin Rosengardten är att de hade vågat borra i varför så många svenska män och kvinnor ville och vågade ta värvning? Riksdagen fattade beslutet och Försvarsmaktens uppgift var att verkställa det, men de meniga var ändå frivilliga. Ville de hjälpa de afghanska flickorna att gå i skola – vilket man gjorde under många år, ville de krossa talibanväldet, var de stridskåta, var de lojala med västmakterna, hade de behov att visa sig modiga eller var de trötta på sina liv här?
Scenografin består av en sandhög och tre lådor, som de får ut oerhört mycket av. Lådorna går att packa i, men de tjänar också som skydd, ett fordon, en kulle. En likkista.
För det är ju så det slutar.
Nej förresten, inte riktigt. Det kommer en epilog på två minuter, som ringar in både den nationella och individuella ambivalensen kring detta krig. (Som kommentariatet först hetsade fram och sen myndigt tog avstånd från, utan att göra upp med sig själv, men det är en annan historia.)
Föreställningen slutar mitt i en mening, ett öppet grubbleri, som obönhörligt pekar fram mot nästa insats, var i geografin den nu kommer utspela sig.
Det är sällan man tänker att en så här tung fråga kan kännas genomlyst, men ”Veteranerna” lyckas med det konsttycket, just för att de vågar vila i ambivalensen.
Man går ut i det vårgråa vädret med tusen tankar i huvudet men inget skrivet på näsan. Golvad men också upprymd över hur förbannat bra teater faktiskt kan vara.
”Veteranerna” spelas på turné i landet. Gå och se den, ni som kan.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
