Dramatens Solaris – ljusår från Tarkovskij
Rymddramat sänks av dåligt skådespeleri
Uppdaterad 2026-04-20 00.03 | Publicerad 2026-04-17 09.08
”Solaris” på Dramaten
När teatrar väljer att spela adaptioner av böcker och filmer — eller böcker som redan filmatiserats två gånger — måste frågan om varför just detta verk ska upp på teaterscenen inte bara ställas. Uppsättningen behöver självständigt och konstnärligt bevisa att teatern vill mer än att locka publik med välbekanta titlar.
I fallet ”Solaris” på Dramaten kan jag absolut förstå frestelsen att försöka transponera Stanisław Lems scifiroman från 1961 till tiljorna. Även om risken förstås är överhängande att publiken jämför med – framför allt – Tarkovskijs hypnotiska filmatisering från 1972. Eller för den delen med Soderberghs Hollywoodversion från 2002 med George Clooney i huvudrollen.
Men i denna rymdtragedi finns ett tidlöst, existentiellt sökande efter den mänskliga kärnan i en distanserad, förfrämligande tillvaro som i dessa apokalyptiska tider förstås är ett högst angeläget tema. Att det var just det skarpa scenkonstkollektivet K. Polyfon som fått uppdraget av Dramaten att omtolka den bådade också gott.
Rymdstationen Solaris erbjuder en för teaterkonsten tacksam, fysisk situation. På Dramatens lilla scen har scenografen Annika Tosti tillsammans med ljusdesignern Mira Svanberg skapat ett snyggt och effektfullt scenrum, där större delen av scengolvet är täckt i vatten. Ett symbolstarkt grepp som inte bara tvingar skådespelarna att plaska runt i en tydlig hälsning till Tarkovskij, utan också framkallar läckra ljusreflektioner mot den gråtonade, sovjetiska fondväggen. Två färgglada lysrörskonstruktioner bidrar i sin tur till retrofuturistiska effekter när de hissas ner från taket.
I övrigt landar Dramatens ”Solaris” ljusår från Tarkovskij. På gott och ont.
Dramatikern Annika Nyman går brant in i originalet, och lägger fokus där det så att säga börjar hända något mellanmänskligt intressant. Uppsättningen blir därmed både kortare och rappare än Tarkovskijs långsamma film.
Dessvärre har man på Dramaten gett den alltför svaga skådespelaren Rasmus Luthander huvudrollen som psykologen Kris Kelvin. Han som anländer till rymdstationen för att skriva en rapport. Luthanders tjackiga, övertaggade spel kan välvilligt tolkas som något slags försök att gestalta Kelvins vacklande psyke, men i så fall är det en konstant galenskap genom hela föreställningen utan någon som helst nyansering. Utöver att Luthanders marionettliknande nickningar och gester mest framstår som tics, bjuder han dessutom på en alltför prematur, lika styltig, textbehandling. Resultatet blir ett forcerat spel i en egen tonart och högre röstnivå som skär sig mot den övriga, betydligt mer kompetenta och samspelta ensemblen.
Danilo Bejarano, som spelar doktor Snaut, har visserligen också ett utpräglat manér som regissörer verkar ha svårt att skruva ner. Men Gustav Englund lyckas hyfsat, så att Bejaranos slängiga släpighet ändå matchar rollfigurens och iscensättningens dråplighet.
När Nina Togner Fex, som spelar (bilden av) Kelvins döda fru, och Erik Ehn, i rollen som professor Sartoruis möts i en finstämd dialog mot slutet, medan Kelvin ligger tyst och utslagen i scenens vattenbryn, får man dock en poetisk skymt av vad Dramatens ”Solaris” hade kunnat uppnå om allt skådespeleri hållit en högre och jämnare nivå. Vilket man också ska kunna förvänta sig på Sveriges nationalscen.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
