En djurisk duell mellan Dramatens toppspelare
Ingela Olsson och Lena Endre är dressed for Koltès
Uppdaterad 2026-03-08 | Publicerad 2026-03-01
”I bomullsfältens ensamhet” på Dramaten
En dealer och en kund möts på en odefinierad, mörk plats. Exakt vad som ska köpas eller säljas är oklart, men stämningen är spänd ”I bomullsfältens ensamhet”. På Dramatens lilla scen laddar Ingela Olsson och Lena Endre de två rollerna med djurisk energi och sotad blick. I långa fuskpälsar, vida kostymbyxor och svarta sneakers är de så att säga ”dressed for Koltès”. Taggade för fight, som i en boxningsring, omgärdade av svarta väggar mot vilka deras skuggor stryker dramatiskt medan de avfyrar pjäsens långa textsjok mot varann.
Det är inget mindre än ett magnifikt kraftprov dessa makalösa skådespelare bjuder på. Pjäsens repliker liknar snarare långa monologer än traditionell dialog i den osäkra, suggererande situationen som är typisk för Bernard-Marie Koltès postdramatik.
Koltès var en av den franska teaterns stora stjärnor när han dog i aids 1989, bara 41 år. Hans pjäser fick ett uppsving på svenska teaterscener efter hans död, men numera är det glest mellan uppsättningarna i Sverige. När Staffan Valdemar Holm nu iscensätter hans hotfulla duett från 1986 har det dröjt närmare 25 år sedan nationalscenen senast spelade Koltès. Då som nu i regi av Holm, med Bente Lykke Møller som scenograf.
Varför det är så här kan man undra, för Koltès är intressant, tidlös och långt ifrån bortglömd i övriga teatervärlden. Internationellt har till exempel John Malkovich turnerat flitigt i ett par år med en nytolkning av samma ”Dans la solitude des champs de coton” tillsammans med den litauiska skådespelaren Ingeborga Dapkunaite.
I det franska originalet är rollerna maskulina men manuset som nu framförs på Dramaten av två kvinnor, i översättning av Lars Bjurman, saknar anpassningar av genus. Vilket inte heller är nödvändigt, då Olssons och Endres verbala dueller snarare utspelar sig mellan två förkroppsligade krafter, eller fenomen, som trots att texten nu har 40 år på nacken knappast förlorat aktualitet. Snarare tvärt om. En viss förskjutning av begreppet ”deal” har dock skett sen Koltès definierade det som en ”kommersiell transaktion med inriktning på förbjudna eller strikt kontrollerade värden” i dramats förtext.
Idag är ju en deal något till synes positivt laddat som vill locka kunder till köpglädje genom snabba klipp på allt från snabbmat till hemelektronik och apoteksvaror. Men nu när kapitalistisk terminologi genomsyrar nära på allt i vår vardag — och människor oförblommerat ”investerar” i sina liv och relationer, söker kärleken på ”singelmarknaden” eller slipar på sina personliga ”varumärken” i parti och minut — bör det inte heller vara några problem för dagens publik att fatta vad Koltès pjäs handlar om. Även om dess outsagda öppenhet genom åren genererat en uppsjö av analyser.
Kombinationen av titelns ”bomullsfält” och det faktum att den socialt engagerade Koltès ursprungligen skrev Dealerns roll för en svart skådespelare har exempelvis lockat många att läsa in frågor om rasism och slavhandel i pjäsen. När Dealern sedan pratar om hästens känsliga lynne och längtan efter öknen har vissa kommit att tolka den outsagda varan som ”horse” — som i heroin. Dramatikerns homosexualitet har i sin tur fått somliga att betrakta detta möte i skuggorna som ett slags cruising- eller prostitutionssituation. Även om det är Kunden som kallar sig själv för ”hora” i texten. Vissa vill tolka Dealern och Kunden som två sidor av samma person, och vidare är det knappast fråga om några långskott från dem som velat applicera Lacans psykoanalytiska teorier om begär eller Foucaults teorier om maktstrukturer och social kontroll — såsom idén om ”Panopticon” och tillvaron som ett fängelse — på detta intellektuella, existentiella stycke skrivet i franskt 1980-tal.
Det ena behöver så att säga inte utesluta det andra, och den förstärkning av pjästextens alla referenser till djurvärlden som görs i Staffan Valdemar Holms regi och Bente Lykke Møllers kostym på Dramaten tar enbart fram det bästa ur rävarna Ingela Olsson och Lena Endre. Som cirkusbjörnar drivna mellan fruktan och djurisk längtan dansar de runt, med musikaliska inslag av Rameau och Offenbach, och gestaltar samtidigt ett slags teaterkonstens kontrollerade vildhet och spännvidd mellan fulhet och skönhet. Med sin våldsamma, nerviga spelglädje visar de vad som krävs för att spela Koltès idag — det vill säga att man har både kompetensen och de allra bästa skådespelarna i sitt stall. Då kan man fylla den tomma spelplatsen med substans och matcha teoretisk poesi med köttslighet.
Som en jämförelse gjorde Rikard Wolff och Reine Brynolfsson dessa roller sist Dramaten spelade ”I bomullsfältens ensamhet” 1992, i regi av Richard Günther. Alltså samma skådespelargeneration som Lena Endre (70) och Ingela Olsson (68).
Ingen press… men nu är det upp till svensk teater att odla kompetensen hos yngre generationer skådespelare om Sverige ska lyckas hålla kontakten med Koltès och liknande intellektuellt stimulerande kvalitetsdramatik i framtiden. Och hålla något slags internationell standard i repertoaren.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
