Snygg men torr teater om grusade drömmar
”Vredens druvor” på Dramaten ger mig grus i ögonen
Uppdaterad 2024-12-09 | Publicerad 2024-12-06
”Vredens druvor”
Dramatens stora scen är täckt av grus och liknar ett apokalyptiskt ödesland. Den iranskfödda, Tysklandsbaserade regissören Mina Salehpour har tillsammans med scenografparhästen Andrea Wagner tagit sitt beprövade scenkoncept till Sverige, som de utvecklat i flera uppsättningar runt om i Europa. När det nu blivit dags för John Steinbecks ”Vredens druvor” passar estetiken så bra att man kan undra vad som kom först – idén att be Salehpour göra ”nåt med grus” på Dramaten, eller att iscensätta just denna stora berättelse om den så kallade så kallade ”dust bowl”-krisen och depressionens USA på 1930-talet?
Som idé betraktad är det tveklöst en utmärkt matchning. Och även om det går tretton romanbearbetningar på dussinet på svenska teaterscener, så är det absolut motiverat att dra fram ”Vredens druvor” från 1939 i rampljuset just nu. Människor flyr ju än i dag från kris och nöd, och får ju fortfarande sina förhoppningar om ett bättre liv grusade av kapitalistiska utsugare. Klimatkrisen är ett faktum.
Med rådande läskris hade dessutom en kondenserad teaterversion av Nobelpristagarens klassiker effektivt kunnat fylla en och annan bildningslucka för exempelvis en yngre publik. Men i detta fall rekommenderar jag alla som ännu inte orkat plöja romanen att göra detta i stället. För på Dramaten blir det en hel del grus i berättarmaskineriet när Steinbecks drygt 750 detaljrika boksidor ska skyfflas in på två timmars speltid.
En stor fläkt piskar upp detta scenografiska granulat i ensemblens ansikten när de kämpar i motvind för att förmedla historien om familjen Joad. Tungt trampar de fram i grushögarna på de skitiga och fattigas flykt från Oklahoma. Från missväxt, arbetslöshet och hungersnöd efter att dammstormar och torka dragit in och slagit ut möjligheterna att försörja sig. Det estetiskt maffiga förstärks av Sandro Tajouris stämningsskapande ljuddesign och Patrik Angestavs effektfulla ljusdesign – inklusive teatersmart använda strålkastare för att symbolisera bilresan.
Men här blir det uppenbart att regissören, som också svarar för manus, har lagt mer energi på det sceniska konceptet än på text, personregi och utmejslingen av rollfigurerna.
Texten är visserligen respektfull mot Steinbecks roman och dess kronologi, även om översättaren Niclas Hval har tvättat bort det mesta av det bonniga tilltalet. Jag kan förstå tanken med att vilja modernisera och tona ner sociolekten, men neutraliseringen av språket plattar dessvärre även ut karaktärerna i denna snabbspolade berättarteateröverföring. I brist på registöd får skådespelarna nämligen klara sig mycket själva och faller ofta in i ett slags autopilot så att var och en tycks spela i sin egen tonart, likt en ostämd orkester utan dirigent. När någon snabbt måste växla mellan olika roller, i samma naturnära bomullskostym, blir detta regislarv ohållbart.
På flera ställen är det dessutom så hårda klipp i berättelsen att inramningen och innebörden av de utvalda, gestaltade scenerna ur romanen går förlorade. I den här typen av episk berättarteater, och ofta när prosa ska bli dramatik, kan en utomstående berättare annars fylla i dramaturgiska luckor, men någon sådan ciceron finns inte här.
Visuellt är det en otroligt stark bild av den spruckna drömmen om ett bättre liv och Kaliforniens saftiga apelsiner. Men berättelsen känns tyvärr ändå lika uttorkad som Oklahomas landskap efter the dust bowl. Kanske är denna uppsättning mest intressant om man inte har sett Salehpours och Wagners estetik tidigare och inte hoppas på nya ingångar i Steinbecks mästerverk. Själv blev jag dock snabbt uttråkad. Ja, även jag fick så att säga grus i ögonen.
