Norénsk dissekering av ett kvinnomonster
Annika Hallin gör den brutala mördaren till en människa
Uppdaterad 2026-03-07 | Publicerad 2026-02-15
”En liten roman” på Kulturhuset Stadsteatern
Jag kan inte låta bli att skratta till när publikvärden önskar publiken ”trevlig föreställning” efter att ha guidat oss fram till de tillfälligt installerade sittplatserna uppe på Kulturhuset Stadsteaterns lilla scen. Den som är bekant med historien i Lars Noréns postumt utgivna ”En liten roman” från 2024 förväntar sig knappast en ”trevlig” stund när den nu får scenisk urpremiär.
I jeans och blåskjorta gör Annika Hallin monologrollen som den dödsdömda kvinnan från Lars Noréns bok om fallet Lisa Montgomery. Kvinnan som 2004 i Missouri, USA, ströp den höggravida Bobbie Jo Stinnett samt skar ut och plockade med sig hennes ofödda bebis för att ha som sin egen.
Boken är minst sagt magstark läsning. Inte bara på grund av det fruktansvärda brottet, utan lika mycket för att den växlar perspektiv från offret till mördarens tragiska livshistoria av sexuella övergrepp och psykisk ohälsa och liksom tvingar en att känna sympati för en person man helst vill kategorisera som ”kvinnomonster”. Hallins känsliga gestaltning i denna intima inramning gör denna historia faktiskt något mer tillgänglig. Det är som att teaterkonsten lyckas fullborda det förmänskligande av gärningskvinnan som Norén tycks ha strävat efter.
I sin sista dagbok (2019-2020) skrev Lars Norén själv om svårigheterna med att närma sig detta verkliga, uppmärksammade fall, och poängterade att han inte ville kalla sin bok dokumentär. Men man förstår också hans lockelse att försöka förstå en förövare som denna. Det är ett typiskt Norén-projekt att dissekera ett så här mörkt, tragiskt och komplext stoff med pennan, det har han gjort i många pjäser. Så steget att ta Lisa Montgomery upp på scenen känns inte alls långt.
I regissören Rebecka Hemses konstnärskap framstår också denna monolog, med manusbearbetning av Nina Jeppsson, som en naturlig fortsättning efter hennes iscensättningar av Sara Stridsbergs olyckligsaliga kvinnogestalter (i Sårad ängel och Svindel på Dramaten). För det är en djupt trasig och utnyttjad kvinna som Annika Hallin nu iklär sig, med de små medlens raffinerade teaterkonst. Vi möter henne på death row, där hon tänker tillbaka på sitt liv, sina sista dagar innan avrättningen i januari 2021. Scenen är kal som ett fängelse – ingen dekor, bara en en stol och en vattenflaska. Enkla skiftningar i ljuset och några abstrakta projektioner framkallar effektfulla stämningsförändringar i rummet ihop med en mycket diskret ljuddesign av svag musik och knappt hörbara röster, kanske tv-ljud, som ett bakgrundsfilter
Likt Hemses tidigare uppsättningar sitter publiken så att vi ser varandra, i god belysning, här längs tre sidor av den kvadratiska spelplatsen. Så bildar vi samtidigt ett slags ram av mänsklighet och medvetande, medan vi tar emot de olika aspekterna av detta kvinnoöde. Den fjärde helsvarta väggen är stum och har en enda dörr, ut mot evigheten.
Monologer är svåra, inte minst manus som kräver så här snabba perspektiv- och stämningsskiften. På premiären sitter inte exakt alla textövergångar helt perfekt än, men det är en randanmärkning som hinner bli inaktuell redan under föreställningens gång, allteftersom Hallin blir varmare i kläderna. På det hela taget gör hon en fascinerande gestaltning, i all sin komplexa enkelhet, med de många psykologiska kasten. Från de trevande minnena om det brutala dådet, hur hon planerade och utförde detta, till berättelsen om hur mammas kille sålde henne till sina kompisar som tvingade henne att säga ”tack pappa” för sperman i ansiktet. Till sorgen över att ha fått sina fyra barn omhändertagna av myndigheterna och tvångssterliseras.
Att denna urpremiär är förlagd till självaste alla hjärtans dag kan förefalla cyniskt, men det känns ändå rimligt för den kosmiska balansens skull. Medan världen där utanför firar kärlekens högtidsdag med fullt kommersiellt blås på huvudstadens shoppingstråk kan man på Stadsteatern insupa konsekvenserna av bristen på kärlek i en människas liv. För någonstans kan man också se detta som en mytologisk urberättelse om längtan och om moderskärlek så stark att den leder till galenskap. Och givetvis som ännu en berättelse om ett samhälle som brustit i att ta hand om sina svaga och utsatta.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
