Flera nyanser av mörkt i kvinnornas Ukraina
Iryna Serebriakovas och Masha Denisovas pjäs om kvinnors liv i Kyiv tolkas på Uppsala Stadsteater och Orionteatern
Publicerad 2025-04-26
”Kvinnor och barn i mörkret” på Orionteatern
”Kvinnor i mörkret” på Uppsala stadsteater
Det är sällan jag blir besviken på Orionteatern. Intentionerna att skapa meningsfull konst är alltid tydliga där, och lägstanivån hög. Men när konstnärlige ledaren Lars Rudolfsson nu begår premiär för ”Kvinnor och barn i mörkret” måste det sägas direkt: Det här var inte vad jag förväntat mig.
Förhandsinformationen har gjort en grej av hur scenograf John Engberg låtit frakta in 45 ton sand i denna Stockholms coolaste teaterbyggnad. Uppsättningen är därtill aviserad med att de ukrainska dramatikerna Iryna Serebriakovas och Masha Denisovas pjäs ”Kvinnor i mörkret”— som bygger på ukrainska kvinnors socialamedierinlägg om sin tillvaro i krigets Kyiv — skulle ”flätas samman” med Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderbokshistoria ”Andrejs längtan” — som handlar om hur två pojkar rymmer från ett barnhem i ryska Sankt Petersburg.
Detta tyckte jag lät som en otippad men intressant konstnärlig idé. Hoppades också lite på referenser till Rudolfssons ljuvliga succéuppsättning av Barbro Lindgrens existentiella ”Vems lilla mössa flyger” från 2008. Den spelades ju i jättestora sandhögar på Orionteatern och nu skulle dessutom sex av skådespelarna från den långköraren medverka: Lydia Flores Garcia, Malin From, Martin Hasselgren, Niklas Lindgren, Nina Irendotter och Richard Ahlman. Ett synnerligen erfaret gäng fysiska skådespelare, som varit flitigt återkommande på Orionteatern sedan de utexaminerades från samma mimklass på Teaterhögskolan i Stockholm tidigt 00-tal, och som nyligen gjorde underbara insatser i fantastiska ”Titta Hamlet!” på samma scen.
Sanden på Orionteaterns stora scengolv känns dock mest som en regntung ridbana i november när jag trampar mig ut från Orionteatern efter föreställningen. Jag tömmer skorna, men har inte blivit klokare över varför de egentligen lagt budget och energi på att täcka teatergolvet med all denna sand. Det känns som mycket väsen för eventuella blinkningar till tidigare uppsättningar, plus möjligen någonting om teaterhusets cirkushistoria. Krigsberättelserna i ”Kvinnor i mörker” utspelar sig ju inte ens i fält, utan i kommentarer från stadens vardagsmiljöer, lägenheter, trappuppgångar, butiker och caféer. Och hälften av sanden hade räckt för att utgöra manege åt mimskådespelarna med samma visuella effekt. För här är det snarast ljusdesignen av Anders Rosenquist som är stjärnan, och skapar flera nyanser av krigsmörker i teaterrummet.
Någon smart ”sammanflätning” av Serebriakovas och Denisovas text med Barbro Lindgrens görs alltså inte heller, utan de ukrainska kvinnornas ofta dråpligt formulerade tankar och erfarenheter från livet i krigets Kyiv, med ständiga strömavbrott, missillarm och utmaningen att leva sina liv i denna osäkra tillvaro, spelas för sig, medan ”Andrejs längtan” görs som en egen, fritt påhängd, pjäs efter paus. Barbro Lindgrens historia framstår dessutom som mycket bättre repeterad, och bilderbokens poetiska förhöjning av sitt sorgliga tema tycks passa denna ensembles fysiska gestaltningsförmåga bättre än de pratiga vardagsreflektioner som utgör ”Kvinnor i mörket”.
Att se olika tolkningar av samma grundtext är alltid intressant, och gör det ofta tydligt hur himla olika man kan iscensätta texter. Dagen innan Orionteaterns premiär ser jag Uppsala stadsteaters nypremiär av Masha Denisovas och Iryna Serebriakovas pjäs. Jag har dessutom läst båda teatrarnas manus, i respektive olika översättningar, vilket ännu mer understryker hur mycket text faktiskt präglar scenkonstupplevelser. Även om vissa teatermänniskor nu envisas med att hävda det motsatta…
På Uppsala stadsteaters lilla caféscen Intiman förefaller regissör Moa Silén och hennes skådespelare Emelie Falk och Valia Sapouna ha läst och lyssnat av ”Kvinnor i mörker” betydligt noggrannare än Lars Rudolfsson. Där levereras manusets rappa socialamediekommentarsreflektioner som ett slags standupcomedy med dråpligt svarta kanter av krig och strömlöst mörker, men också med stämningsfulla musikaliska avbrott och inslag av kreativa ljudeffekter.
Uppsala stadsteaters val att spela denna pjäs på en intim scen framstår också det som smartare, eftersom det så tacksamt speglar den instängda tillvaron med svajigt internet och opålitlig elförsörjning för dessa ukrainska kvinnor som inte bara vill kunna laga mat och ladda sina telefoner, utan också hinna tvätta- och föna håret innan strömmen försvinner igen.
Det här är en realtidshistoria om att inte vilja lämna sitt hem, om att försöka fortsätta att leva sitt liv och ha en vardag, trots att kriget pågår. Vilket räcker gott för att man som teaterpublik ska känna angelägenheten.
På Orionteatern är det uppenbart att Lars Rudolfsson försökt göra något mer av denna pjäs. Det är som att han vill placera dessa kvinnors krigsvardag i ett större, mer förhöjt sammanhang och mycket krut har lagts på den rumsliga upplevelsen. Tyvärr på bekostnad av textarbetet. För på premiären har ensemblen ännu inte lyckats tillgängliggöra sig texten helt, och komma förbi de prematura, stolpiga felbetoningarna som avslöjar ett nervöst och ofärdigt replikarbete. Jan Marks översättning som används på Orionteatern känns också mer litterär än Jonas Bernanders mer pratvänliga i Uppsala, där de klokt nog också i större utsträckning behållit den återberättande formen som refererar till de olika avsändarna. Orionteaterns ensemble försöker istället gestalta de olika personerna och har det tydligt besvärligt med sitt manus. De skulle behöva slipa mer på tonfall och fraseringar för att lyfta texten till den poetiska estetik som det övriga, rumsliga konceptet strävar efter.
I Uppsala har Emelie Falk och Valia Sapouna förstås hunnit spelat en radda föreställningar sen de hade premiär i september 2024, men är inte bara märkbart mer varma i kläderna och hanterar texten säkrare. De har också full kontroll över energi, tajming och publikkontakt i Intimans lilla scenrum, medan Orionteaterns ensemble i samma pjäs snubblar på flera humoristiska punchlines med rena felbetoningar och emellanåt verkar osäkra på vart och till vem de riktar sina repliker.
I båda uppsättningarna spelar ljusdesignen och -tekniken en mycket viktig roll, och redan i manus finns passager om hur stearinljus blir hårdvaluta när tillgången till el tryter, vilket utnyttjas och gestaltas på helt olika vis i de båda uppsättningarna. På Orionteatern framstår strömavbrotten som poetiskt-dramatiska effekter, medan de på Uppsalas Intiman blir till naturligt osynlig och nyckfull fiende som den kvinnliga duon kämpar- och spelar mot. Falk och Sapouna använder emellanåt ficklampor som kreativt effektskapande ”mikrofoner” i sin standup-mässiga och dråpligt rappa gestaltning, som jag varmt kan rekommendera alla som är nyfikna på denna högaktuella, ukrainska pjäs att gå och se.
Orionteatern lämnar jag däremot utan att ha blivit riktigt klok på varför Barbro Lindgrens historia om de två föräldralösa, ryska pojkarna egentligen hängts på de ukrainska kvinnornas klagomål från Kyiv? Jag tänkte nog att Rudolfsson hade något briljant svar på lut, men kanske har någon kompromiss på vägen gjort att han inte kunnat få ihop det bättre än så här? Någon fnurra kanske uppstod på den planerade ihopflätningen ?
Visst är juxtaposering en konstnärlig metod som kan få två till synes olika saker att framkalla något nytt genom att man helt sonika lägger dem bredvid varandra, men nu ser jag tyvärr inte poängen trots att jag verkligen försöker. Orionteaterns renommé gör dessutom att man förväntar sig att de har något smartare i rockärmen än att som här spela ”Kvinnor i mörkret” och ”Andrejs längtan” som en doublebill i samma scenografi med samma ensemble till priset av en biljett.
För visst kan man sakna barnens perspektiv i historien om kvinnorna i Kyiv, när barn då och då nämns, men ändå inte får egna röster i den texten. Men det löser ju inte automatiskt kopplingen till Lindgrens historia om ryska barnhemsbarn som ger sig av för att hitta mamma eller ett bättre liv. Den handlar ju om något helt annat, på en annan plats, som nu dessutom råkar vara Ryssland. Alltså det land som invaderat Ukraina, som den andra pjäsen utspelar sig i. Så att sammanföra dem är egentligen ett ganska långt skott som utan en smart förklaring mest gör mig irriterad, ju mer jag tänker på det. Men var för sig är de helt ok.
