Mme Bovarys benknotor glänser i teatermörkret
Inte minsta stråk av ljus när Oliver Frljić tolkar Gustave Flaubert
Uppdaterad 2026-02-25 | Publicerad 2025-10-17
”Madame Bovary” på Dramaten
Gustave Flauberts roman ”Madame Bovary” från 1856 markerar, likt en svart hattplym, realismens höjdpunkt. Med sin stoffliga ordorgie är romantexten motsatsen till ett teatermanus: miljöbeskrivningarna och den allvetande berättarens nyanserade analyser är allt. Ja, de nästan täcker över handlingen.
Oliver Frljić, den kroatiske regissören som efter succén med ”Brott och straff” (2022) är tillbaka på Dramaten, tar återigen fram sina slaktverktyg. Och han skrapar sannerligen fram Madame Bovarys benknotor så de glänser i scenens rymdlika mörker.
Tempot skenar genom första akten. Faktum är att Emma Bovary är död redan i öppningsscenen då skådespelaren Electra Hallman dras in på lit de parade iklädd hennes brudklänning. Men så återuppstår hon, redo för att spela sin roll som äkta hustru. En tillfällig berättare ordnar hennes mungipor neråt, och maken Charles uppåt, på bröllopsfotot. Han är dum och lycklig, hon är missnöjd – och ska så förbli ända tills vi är tillbaka vid början: hennes död.
Emma Bovary har gått till historien som ett tidigt symptom på varusamhällets brist på själ. På Folkteatern i Göteborg 2019 gjordes givna direktkopplingar mellan Emmas orealistiska drömmar och shopping och våra tiders egotrippade insta-kultur och luriga sms-lån.
Frljićs tolkning av Emma är svårare att relatera till, på gott och ont. Hon är så mörk. Njuter egentligen aldrig, utan är rasande på livet från början till slut. I Electra Hallmans framåtlutade gestalt liknar hon en fradgande häst, med manen som en gardin. Hon rusar och stångas men kommer ingen vart. Momenten av frist på en bal eller med en älskare – allt är kantat med desperation.
Tonläget i spelet är överlag uppskruvat, Flauberts sävliga by-tempo är långt borta. Männen liksom dansar kring Emma, men vänder sig bort så fort hon inte fogar sig. Skådespelarna gör ett proffsigt jobb med detta spel som kan roa, men som aldrig får bli varmt på riktigt. Bara David Fukamachi Regnfors som maken Charles håller sig blid, i det fack han så väl behärskar.
Visuellt är uppsättningen anslående. Frljićs återkommande scenografpartner Igor Pauška jobbar med få men effektiva element som poängterar spänningen mellan den falska prästens (Joel Valois) sakrala svarta rymd och den giriga tyghandlarens (Melinda Kinnaman) profana glitter. Enorma flyttbara speglar i ornamenterade ramar skapar rum i rummet, så där lite barockt/postmodernt. Det tillåter tjuvtittande och påminner om Emmas fatala självupptagenhet.
Uppfinningsrika övergångar mellan scenerier komprimerar berättelsen eller vrider den i synk med Emmas febriga hjärna, som apotekaren förser med opium. I andra akten sätter sig Hallman i publiken och hennes Emma ser sitt livs mardrömmar spelas upp i repris på scen. Det är en effektiv pjäs i pjäsen, som gör ont. Allt stegras från ett redan stegrat läge.
Så vad är det vi ser? En häftig iscensättning, javisst, men innehållsligt? En feminist som har gett upp från början och bytt allt viktigt mot ”skitdrömmar”? Många fraser om kvinnans orättvisa lott läggs i Emmas mun i denna uppsättning. Regissören låter samtidigt Emmas lilla dotter Berthe agera kontrapunkt på scen, hon är alltid där, likt ett externaliserat samvete. Dottern iakttar sin mammas svek och självupptagenhet, tills hon blir bortknuffad, offrad, igen. Emmas feminism är alltså bara ord utan framtid och kraft, upprotade ur Flauberts undertext.
Det jag tydligast ser är en ung kvinna med självskadebeteende i en lika skadad värld. Ett par gånger yppas en tanke om att ödet ändå bestämmer allt och den fria viljan inte finns: romanen med sitt tragiska slut är ju redan skriven. Vad återstår då ens att kämpa för?
I den tolkningen blir dramat en ond spegel som visar en värld utan mening och medmänsklighet. Livet – cyniskt. Teatern – cynisk. Förlåt en kritiker som efterfrågar ett enda litet stråk av ljus i dessa tider av själslig lågkonjunktur.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino: Leonardo DiCaprio, vänsterpappor & tröga liberaler
