Dramatisk kraft saknas i Fosse-operan
Nobelpristagarens romansvit får scenisk urpremiär med musik av Bent Sørensen och i regi av svenska Sofia Adrian Jupither
Uppdaterad 2025-03-31 | Publicerad 2025-03-30
”Asle og Alida” på Bergen Nasjonale Opera
Det händer grejer i opera-Norge. Inför världspremiären av Bent Sørensens och Jon Fosses ”Asle og Alida” i Bergen avslöjade operachefen Eivind Gullberg Jensen att Bergens nationalopera har beställt inte mindre än sju nya verk. ”Asle og Alida” är det första.
Initiativet är berömvärt. Fler operor behövs för att hålla konstformen levande, och att den första i denna serie av nybeställningar är ett samarbete mellan två av Nordens största konstnärer måste tolkas som ett gott tecken på vad som komma skall.
Det gör det också desto mer synd att den inte riktigt träffar målet.
”Asle og Alida” är inte utan ljuspunkter. Men trots briljant orkesterspel och fina sångare lyckas inte operan, som bygger på Jon Fosses romansvit ”Trilogin” från 2015, levandegöra de hårt kämpade titelkaraktärerna och deras lysande kärlek till varandra.
Handlingen är till synes enkel – både i Sørensens opera och i Fosses originalberättelse. Det är sen höst när Asle och Alida anländer till norska Bjørgvin (nuvarande Bergen). Alida är höggravid, men ingen vill upplåta husrum åt de två tonåringarna, och Asle måste göra det otänkbara för att rädda sig själv, Alida och barnet som snart ska födas.
Men där romanen utspelar sig genom en sirlig väv av drömmar, visioner och samtal med de döda, blir operan alltför strömlinjeformad. Som text har Fosses språk en hypnotisk dragningskraft, men klädd i Sørensens musik blir det ofta banalt.
Inte minst är det ett problem för Asle och Alida, som mest måste sjunga långa, lyriska, lidande repliker. Det är vackert, men det blir snabbt monotont – för mycket söt sexåttondelstakt och för lite personlighet och djup. Kontrasten är stor när de andra karaktärerna bryter in. De är betydligt mer karikerade och groteska, när de presenterar sig eller kommer med mordanklagelser, men de har fått mer att bita i – både musikaliskt och dramatiskt.
Det är synd, för den här operan har sina höjdpunkter. Sørensen har enorm kontroll över partituret och orkestern framkallar några riktigt magiska, isande klanger. Användandet av kören som en berättande och fördjupande kropp är effektfullt, även om också deras musik tenderar att falla in i det repetitiva och sockersöta, utan dramatiskt avancemang. Utöver sångarna finns här även en spelman (Alma Kraggerud), som ger flera av scenerna liv, och som jag önskar hade haft en större roll.
Erlend Birkelands scenografi, med två låga stenmurar och en plankvägg i bakgrunden, är stämningsfull, även om Sofia Adrian Jupithers regi snabbt blir statisk, särskilt i de scener som kunde ha behövt lite draghjälp.
Samtidigt är det flera fantastiska artister inblandade här. Bergens filharmoniska orkester spelar med nyans och passion under ledning av Johannes Gustavsson. Edvard Grieg-kören sjunger med både värme och transparens, även i de rytmiskt mer komplexa partierna.
Svenska tenoren Wiktor Sundqvist och danska sopranen Louise McClelland Jacobsen sjunger vackert i titelrollerna. Som tidigare nämnts är det lite anonymt, men så får de heller inte mycket hjälp av vare sig text eller musik för att utforma sina rollfigurer. De blir heller aldrig helt bekväma med de nynorska vokalerna.
Mezzosopranen Randi Stene tar ett rejält grepp om den lilla rollen som Den äldre kvinnan och klämmer ut all hennes dramatiska potential. Även Christina Jønsi lyckas göra mycket av Den yngre kvinnan, som förför i en skruvad valstakt. Barytonen Johannes Weisser är njutbart läskig och en aning komisk som Den äldre mannen, med en imponerande falsett och ett stort dramatiskt register. Frank Kjosås är en fin kontrast som den mestadels talande Åsleik, men hans sångpartier låter okontrollerade och grötiga.
”Asle och Alida” har inte tillräckligt med dramatisk kraft för att lyckas helt som opera, men då och då är den verkligen på god väg.
Fotnot. Samma recension är även publicerad i Aftenposten.
Översättning från norska: Cecilia Djurberg, Aftonbladet
