Robert Wilson hade en verkligt unik teaterstil

Cecilia Djurberg minns den legendariske teaterregissören Robert Wilson (1941–2025)

Cecilia Djurberg

Den amerikanske teatergiganten Robert Wilson har gått bort, 83 år gammal, efter en kort tids sjukdom. Det är sorgliga nyheter, inte minst eftersom avantgardekonstnären Wilsons avtryck i teaterhistorien inte på något vis kan överdrivas eller ens riktigt jämföras med någon annan scenkonstnärs. Wilsons bortgång är också oväntad eftersom han trots sin aktningsvärda ålder hade ett fullt schema in i det sista.

Bob Wilson, som han kallades allmänt, föddes i Texas 1941 och kom att utveckla en helt unik teaterstil. Den präglades till stor del av att han var både regissör, ljusdesigner och scenograf och iscensatte sina uppsättningar i ett slags perfektionistiska, koreografiska helhetskoncept. Han var även bildkonstnär, designer och arkitekt, och grundare av det tvärkonstnärliga laboratoriet ”The Watermill Center” i New York.

Redan på 1990-talet när jag började plugga teatervetenskap hade Wilson skrivit in sig i flera gånger om i teaterhistorien och var en återkommande referens på föreläsningar. Han skapade en rad märkesuppsättningar, så som operan ”Einstein on the Beach” tillsammans med kompositören Philip Glass som hade urpremiär på teaterfestivalen i Avignon i juli 1976, och den kultförklarade musikalen ”The Black Rider” med musik av Tom Waits och texter av William S. Burroughs som uruppfördes på Thalia Theater i Hamburg 1990. Originaluppsättningarna av dessa har jag (av naturliga skäl) bara sett i form av videoupptagningar, men dessa fick mig omedelbart att fatta grejen som nybliven teatervetarstudent.

Jag föll som en fura för Dramatens och Richard Günthers uppsättning av Wilsons, Waits och Burroughs ”The Black Rider” som invigde Elverket 1997, så när Robert Wilson själv kom till stan för att sätta upp August Strindbergs ”Ett Drömspel” på Stockholms stadsteater 1998 såg jag genrepet, premiären och sen minst två föreställningar till. Sen analyserade jag uppsättningen efter bästa förmåga i min B-uppsats i teatervetenskap.

Att Wilson inte bara kom att sätta prägel på just min teatersyn och smak är ett dokumenterat faktum. Han har hyllats enormt runt om i världen, även om alla förstås inte är lika förtjusta i hans distinkta och ganska minimalistiska estetik. Den har faktiskt ofta blivit en vattendelare, med sina kännetecknande silhuetter mot bakbelysta fonder, de återkommande stolarna av skiftande design och gravitation, den svarta signaturklänningen, den monokroma koloriten, de frysta, tysta skriken och andra "stillbilder", alla omtagningar, svävmoment och sekvenser i ultrarapid; den artificiellt mickade röstbehandlingen, de typiska blackouterna mellan scentablåerna och de plötsliga blixtbelysningarna av hård teatermakeup. Eller hans märkliga så kallade ”knee plays” - ett slags sittande signaturscener som återkommit i olika varianter i flera uppsättningar.

Jag har också hört att vissa skådespelare har upplevt Wilsons minutiöst koreograferade regi som ansträngande, eftersom den kan kräva en förhållandevis extrem fysisk insats på scenen, något som dansare i regel är vanare vid än traditionellt skolade teaterskådespelare och operasångare. Men jag och många med mig har oupphörligt fascinerats av Wilsons tidlöst moderna, strama estetik som ofta fått rama in ganska klassiska verk.

Det har varit en förmån att få se så pass många fina uppsättningar av den här legendaren, som Betty Nansen Teatrets ”Woyzeck”, som hade urpremiär i Köpenhamn 2000 och gästspelade på Dramaten 2001, också den med musik av Tom Waits som jag fortfarande lyssnar på då och då.

Minnesvärd blev också Wilsons återkomst till Stockholms stadsteater 2001 för en lika mallad och stram version av Tjechovs ”3 systrar” som hans ”Ett drömspel” (men inte lika bra, om ni frågar mig). Och så nyligen den hypnotiska "Mary Said What she Said” med makalösa Isabelle Huppert som gästade Dramaten 2023 och hyperintressanta musikaliska ”Dorian” med underbara Christian Friedel som gästspelade på Göteborgs Dans- och teaterfestival i augusti 2024.