Han ville ge arbetarna rysk kaviar – inte Kalles
Bo Widerbergs filmvision saknas i dag
På fredag går en ny dokumentärfilm om Bo Widerberg upp på bio. ”I huvudet på Bo” ger en mångbottnad bild av Sveriges, i min mening, främste filmregissör genom tiderna.
Från 1960-talet till mitten på 1990-talet gjorde han några av landets största filmklassiker. ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Mannen på taket” och ”Lust och fägring stor”.
Filmskaparna bakom ”I huvudet på Bo”, Jon Asp och Mattias Nohrborg, har velat förstå personen bakom ”geniet”. De har intervjuat hans barn, före detta fruar och flickvänner. Personer ur filmbranschen som Lisa Langseth och Ruben Östlund. Vi får veta att Bo Widerberg led av manodepressivitet. Sjukdomen blev värre med åren och gjorde det svårt att fungera både som människa och regissör.
Intressantast är att bli påmind om hans filmskatt.
Widerberg växte upp i ett fattigt arbetarhem i Malmö. Han började skriva tidigt, men upptäckte snabbt att kameran var hans verktyg för att förstå världen.
En aktiv kulturpolitik öppnade dörrarna till filmvärlden för en arbetargrabb.
Bo Widerberg hade ett politiskt driv och ett öga för samhällets tabun och orättvisor. Samtidigt verkade han i skuggan av giganten inom svensk film – Ingmar Bergman.
Enligt Stellan Skarsgård sa Bo Widerberg ofta att problemet med Bergmans filmer är att människor inte arbetar i dem. De ger en felaktig, rent förljugen bild av hur Sverige ser ut, menade han.
I Widerbergs filmer var klassamhället ständigt närvarande. Hans karaktärer jobbar hårt, men drömmer stort. Med ”Ådalen 31” ville han skildra en av svensk historias stora vändpunkter. Den händelse då militär sköt skarpt mot demonstrerande arbetare.
Fem personer dog och fem skadades. ”Brottet var hunger. Glöm honom aldrig”, lyder texten på den gemensamma gravstenen.
I ”Joe Hill” skildrar Widerberg den svenske migranten, vars kampsånger gjorde honom känd bland den amerikanska arbetarklassen. Utan Bo Widerbergs filmer hade dessa personer och skeenden i arbetarrörelsens historia varit mindre levande.
Arbetarklassen ska inte få Kalles Kaviar. Poängen är att alla ska kunna äta rysk kaviar, var hans motto. Vad han menade var att även tunga och politiska ämnen kan berättas med både sensibilitet och action i James Bond-klass.
Jag kan sakna Bo Widerbergs vision i svensk film i dag. I stället monteras kulturpolitiken ned. Årets kulturbudget är den lägsta på 20 år. Filmkvaliteten blir sämre och färre ser svensk film.
När regeringen presenterade sin kulturkanon fanns, föga förvånande, Bo Widerbergs namn inte ens med.
Förhoppningsvis kan ”I huvudet på Bo” ändå inspirera en ny generation. ”Om man inte spontant upplever en samhällsvision får man fan tvinga sig till det”, som Widerberg sa.
Och skapa poesi utav det.
