Matjättarna tror vi är dumma i huvudet
Mer konkurrens är bra överallt, utom för mat
Sällan har väl så många lobbyister gjort så mycket för så få.
Överallt i media dyker det upp både annonser och artiklar om att de höga matpriserna inte är matjättarnas fel. Deras vinster är vänförtjänta och här finns ingenting att se. Cirkulera.
Att Axfood delade ut 1,9 miljarder i veckan – samma vecka som många valde att bojkotta matjättarna – beskrivs som något naturligt.
En favorittyp av artikel är ”experttexten”. Som DN:s ”Experter: Matjättarna är inte syndabockar”
Där får experter lägga ut texten om att allt är komplicerat och att bilden måste nyanseras och så vidare.
De tror att vi är dumma i huvudet.
På Sveriges marknad för mat dominerar tre aktörer. Ica har halva marknaden, Axfood och Coop större delen av resten. Konkurrensen är urusel eftersom kedjorna har sett till att själva äga så stor del av matkedjan som möjligt, från producent till din tallrik.
Det är inte ett monopol på nationell nivå – matjättarna är ju tre – men lokalt finns ofta bara en butik inom rimligt avstånd. Geografin i Sverige ser ut som den gör.
En grundläggande princip i en fungerande marknadsekonomi är att mer Konkurrens ökar produktiviteten, sänker priser till ett minimum, drar ner marginaler och skärper sinnena för ny teknik och nya trender.
Monopol – eller som med matjättarna oligopol – gör motsatsen. Produktiviteten blir lägre, priserna högre, marginalerna så höga som möjligt och utvecklingen avstannar.
Det matjättarna försöker säga i sina annonser, och artiklar, är att denna fullkomligt grundläggande nationalekonomiska lag inte gäller dem.
Den gäller naturligtvis alla andra, men inte just mat.
Detta är strunt, från början till slut.
Anta att man skulle öka konkurrensen genom att exempelvis dela upp matjättarna – så gör man ibland med företag som blivit så stora att de förstör marknaden.
Säg att inget företag får ha en marknadsandel i varje led i matkedjan på mer än tio procent, för butiker, grossister och andra mellanhänder.
Bestäm sen att företagen måste vara transparanta med alla marginaler så att konsumenterna vet hur mycket som läggs på från producent till din tallrik. Man skulle kunna lagstifta om en märkning.
Och av vem.
(På ditt mjölkpaket för 14,90 kanske mjölbonden får 1 krona, tre mellanhänder 7 kronor och butiken 2 kronor. Momsen är 2,98 och resten andra skatter, AI kan säkert hjälpa till.)
Tänk sen att övervinsterna bevakas av en oberoende myndighet, vi kan kalla den Konkurrensverket, med det uttryckliga uppdraget att larma om företagens vinstuttag tyder på överpriser.
Jag lovar er att priserna kommer att gå ner. Dramatiskt.
Det är därför matjättarnas lobbyister kommer att kämpa med näbbar och klor mot just denna typ av politiska åtgärder – ökad Konkurrens, mer transparens och bättre tillsyn.
Men det jag skriver är inte omöjligt. Det går om politikerna skulle vilja.
Vi kommer att få se fler artiklar de kommande veckorna om att högre priser inte beror på vår helt dysfunktionella marknad för livsmedel. De kommer att vara övertygande, fyllda av människor med fina titlar och stor auktoritet.
Det är så man känner igen verkligt mäktiga särintressen.
Men här du läser dem, kan du fundera på detta.
Om mer Konkurrens och fler aktörer är bättre på alla andra marknader i hela världen. Hur kan det komma sig att denna princip inte gäller just för maten vi äter.
De tror – som sagt – att vi är dumma i huvudet.
Är vi det?
***
Texten är en del av Aftonbladet ledares nyhetsbrev. Prenumerera på nyhetsbrevet här.
