”Presence” – en annorlunda spökhistoria
Steven Soderbergh experimenterar igen
Publicerad 2025-02-28
Presence
Regi Steven Soderbergh, med Callina Liang, Lucy Liu, Chris Sullivan, West Mulholland, Eddy Maday, Julia Fox
FILMRECENSION. Steven Soderbergh berättar en spökhistoria helt utifrån spökets perspektiv – och lyckas väl.
DRAMA/SKRÄCK. ”Presence” börjar med att vi i publiken tillsammans med kameran svävar genom tomma, mörka rum i ett enormt hus, upp och ner för trappor, fram och tillbaka. Vi verkar vänta på något, se det som någon eller något ensamt och sorgset ser, och möter sedan ivrigt upp i dörren när en familj kommer dit för att titta på huset och göra en snabb och dyr affär.
Det är mamma (Lucy Liu), pappa (Chris Sullivan) och tonåringarna Chloe (Callina Liang) och Tyler (Eddy Maday) som flyttar in. Deras nya hus ligger inom upptagningsområdet för en skola där den inte särskilt sympatiska Tyler har de bästa förutsättningarna för att bli den simmarstjärna hans mamma är iskallt besluten om att han ska bli. Föräldrarna har egna problem att ta itu med. Chloe säger inte mycket, sörjer sin bästa vän som nyligen dött i en överdos. Nästan så fort hon kliver in genom dörren känner hon en närvaro i huset. Kan det vara vännen Nadia?
Idén fick regissören Steven Soderbergh när en husvakt tyckte sig se en kvinna i hans hem, och det senare visade sig att någon dött i huset under oklara omständigheter. Vad hade hänt? Hur skulle det vara att vara fast som vålnad inom väggarna när någon ny flyttade in? Han skickade vidare idén till manusförfattaren David Koepp (bland annat "Jurassic Park", "Carlito's Way", "Döden klär henne" och "Mission: Impossible"), resultatet blev "Presence".
Perspektivet är konsekvent spökets. Som alltid fotar Soderbergh själv (under namnet Peter Andrews), och genom att i längre tagningar visa hur spöket rör sig genom huset och vad det väljer att tjuvlyssna på och observera mejslas någon form av personlighet fram. Vem det är och varför det är i huset blir filmens mysterium och kärna.
Det är skickligt gjort, men Soderbergh får det som så ofta att se förrädiskt enkelt ut. Sedan den indierevolutionerande debuten "Sex, lögner och videoband" 1989 har han kastat sig mellan olika genrer och budgetnivåer, form- och teknikexperimenterat med minst sagt ojämt resultat – men hans filmskapande har alltid känts nyfiket och vitalt på gränsen till subversivt. Mer i synk med samtiden än många av hans jämnåriga kollegors. Oavsett om det handlat filmer som "Unsane" som spelades in på 10 dagar med iPhones, eller om vuxna, eleganta dramakomedier som "Let them all talk", publikfrieri om strippan "Magic Mike", actionkomedier som "Out of sight", pandemiskräck som "Contagion" eller avskalade thrillers som "Kimi" har de ofta handlat om mer än det som försiggår på ytan. Sex, isolering, kommunikation, ny teknik, konst. Vad det är att vara människa. Inte sällan med en humanistisk grundidé om att vi hör ihop, kan se och hjälpa varandra.
Också "Presence" är mer och smartare än vad den på ytan verkar vara. Tittar man slarvigt är det någon form av inte särskilt otäck tvärtomversion av charmiga lågbudgetskräckfilmen "Paranormal activity", men "Presence" är inte i traditionell mening någon övernaturlig skräckfilm. Närvaron är inte hotfull, men det finns ändå en hotbild som är högst reell och gastkramande obehaglig.
Det är kanske inte rakt igenom välspelat, personporträtten är rätt grunda och spökeffekterna ibland på "Den osynlige mannen" från 1933-nivå. Ändå är "Presence" ett imponerande bygge som är större än summan av delarna. Jag har också på känn att det är en film som vinner på att ses en andra gång. Soderbergh håller filmkonstens fana högt, och gör det både lekfullt och på fullt allvar.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.