Arlo Parks träder fram som strålande klubbpoet
Publicerad 2026-04-03
ALBUM På tredje albumet ”Ambiguous desire” gör Arlo Parks musik för de små timmarna när klubben stängt men hjärtat inte har en tanke på att sakta ner.
Samtidigt träder hon fram som en av de finaste klubbpoeterna sedan The Streets.
Arlo Parks
Ambiguous desire
Transgressive/PIAS
POP När jag intervjuade Arlo Parks inför en spelning på Rosendal Garden Party i Stockholm gav hon sina bästa boktips för sommaren.
Den numera Grammy-nominerade och Mercury Prize-vinnande artisten har uppenbara litterära kvaliteter. Andra skivan ”My soft machine” följdes upp av diktsamlingen ”The magic border”.
På tredje albumet förflyttar låtskrivaren från London omedelbart lyssnaren till de små kortfilmer som är hennes låtar. Den här gången befinner vi oss på klubben. De tolv spåren verkar utspela sig under samma sömnlösa dygn.
Sångerskans ömsinta röst skapar tillsammans med de detaljrika texterna en nästan hyperrealistisk närvaro. Det känns som att 25-åringen står i hörnet av dansgolvet och noterar vad som händer i sitt anteckningsblock. Händer mot himlen, ögon som glittrar, hjärtan som går i kras.
Har du någon gång förälskat dig i klubbmusik från båda sidor millennieskiftet och Atlanten känner du igen dig. ”Ambiguous desire” lutar sig mot två av 00-talets bästa och mest inflytelserika akter: The Streets och LCD Soundsystem. Den förstnämnda omfamnas ständigt av samtida producenter som Fred Again, och nyligen släppte Harry Styles ett helt album som flörtade med James Murphys punkiga dansmusikvision.
Den unga artisten från Hammersmith slår in alltihop i en queer hedonism från mytomspunna New York-klubben Paradise Garage – utan att någonsin glömma var hon kommer ifrån. Redan i första spåret ”Blue disco” får vi känna doften av ”chips and gin”.
Egentligen är det här snarare musik för de små timmarna när klubben har tystnat än för festen i sig. När man letar sig ut i den disiga morgonen och betraktar staden från övervåningen av en nattbuss. Lyssna bara på ”Heaven”, med sitt soluppgångsbeat och lulliga piano. ”Bodies in the summer breeze/Concrete washing with metallic green/Adidas and gasoline/My friends spilling out into the streets.”
På ”Ambiguous desire” träder Arlo Parks fram som en av de finaste klubbpoeterna sedan Mike Skinner. Någon med sällsam förmåga att fånga stunderna då ”bräckliga blir till hjältar”, för att citera en av de bästa låtarna som någonsin utspelat sig under nattens laser.
BÄSTA SPÅR: ”Heaven”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik