Yaeger gör en fantastisk och egensinnig debut
Publicerad 2026-04-10
ALBUM På första albumet seglar Yaeger oss genom sina inre stormar till utmattande vackert resultat.
”Piratebae” är en sällsynt egensinnig och självsäker svensk debut.
Yaeger
Piratebae
Yaeger/Sony
POP Jag imponerades av Hanna Jäger redan för tre år sedan när hon på debut-ep:n ”Jaguar” samplade Boards Of Canada och nämnde sagopopklassikern ”Mio, min Mio” som inspiration.
Förväntningarna på debutalbumet är därför högt ställda.
På ”Piratebae” hämtar Yaeger som så många av sina generationskamrater – från Yung Lean till k-popens största stjärnor – inspiration från det tidiga 2000‑talets internetestetik.
28-åringen från Vaxholm verkar dessutom ha ritat en ambitiös moodboard över albumet. Där möts barndomens skärgårdsmiljöer, Tim Burtons sagovärldar och sjunkande piratskepp. Hela Yaegers framtoning är verkligen ett uppmanande långfinger till en slätstruken och algoritmstyrd samtid: varför gör inte fler någonting av sitt artisteri?
Yaeger gör.
Hennes musik är i grunden superpoppig och ekar av eskapism, eufori och längtan. Jäger har bakgrund som låtskrivare inom framför allt dansmusik och hennes känsla för hantverket lyser rakt igenom de tio spåren.
Dessutom finns självförtroende att sällan eller aldrig ta den enklaste vägen. Likt Pippi Långstrump på de sju haven skiter hon högaktningsfullt i både stora skivbolaget och Fröken Prysselius. Det rejvigt emotionella popskåpet ställs redan i första låten ”Baewatch”. ”Poolhouse” har en precis lika kaxig swag.
Tematiken är ofta nautisk. ”Ahoy, I see land/Tiny boat’s always lost at sea/Now I got the biggest ship, baby/Crushing every storm”, sjunger hon i ”Hazy eyes”.
I vackra höjdpunkter som ”Poseidon” och ”Trapped” använder hon bilder av sandslott, tidvatten, slingrande alger, sjöjungfrur och rev för att ringa in skivans hjärta och själ: kärlek omöjlig att fånga, livet i sin renaste form, natten utan slut.
Finalen ”12th floor” fångar pricksäkert ungdomlig alienation: ”A hundred people in my living room, but no one knows me”, sjunger Yaeger, innan musiken övergår i knarrigt minimalistisk house med festens sorl i bakgrunden.
När hörde jag senast en lika självsäker och egensinnig svensk debut? Jag minns knappt.
BÄSTA SPÅR: ”Poseidon”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik